Åter

Nu har en gnutta lugn återvänt i livet.

En stor hög rättade historieprov delades ut i veckan, de flesta utvecklingssamtalen är avklarade och nästan alla kurser rullar på som de ska. Mount Tvätterest har snart krympt till en liten oansenlig kulle, mr Snorbobba den yngre snorar inte lika mycket längre och de senaste nätterna har jag sovit så länge som jag faktiskt behöver.

Tillräckligt mycket lugn har återvänt för att inte bara hinna höra, utan faktiskt lyssna till det lilla lilla i livet.

Som att Victor varje gång jag hämtar honom på förskolan ropar till alla som vill höra att "Det här är min mamma!". Med samma glädje och eftertryck i rösten varje gång. Det lilla lilla är ibland ganska stort. Jag är Victors mamma! Bara jag. Och det är så viktigt för honom att alla vet om det, så att han med stolthet ropar det till världen varje dag. Varför gör inte vi detsamma?

"Det här är mitt barn!"
"Det här är min man!"
"Det här är min vän!"


Sen hinner jag också lyssna till det tokroliga, småkloka i livet.

Som att Hugo imorse sa "Mamma, när ni dör kommer Victor bo hos mig och N och då kommer vi alltid att bestämma vad han ska göra. Och vi kommer alltid att välja sånt han inte tycker om." när jag sa att det var Victors tur att bestämma DVD, eftersom Hugo fick bestämma sist. Det händer då och då att Hugo pratar om vad som ska hända när han blir större eller när vi inte finns mer. Alltid finns Victor med honom. De är så självklara för varandra.

(N, förresten, är fortfarande Hugos bästa tjej, skulle jag tro. Vi har inte träffats sedan någon gång i våras, men idag har hon och mamma V varit här. Vilken lycka! Barnen är så nära varandra. Kramas, pussas, ska sitta bredvid, nära. Bråkade inte ett endaste dugg denna gång. De blir större, våra små hjärtan.)