tisdag 23 februari 2010

Gångavstånd!

Jippi! Farmor och farfar flyttar hit! De har visserligen bara bott några mil härifrån, men nu blir det gångavstånd. DET är lyx! Vi berättade det för Hugo igår. Vi talade om att vi inte behövde ta bilen till farmor och farfar, att vi kan bomma en fika på vägen hem från dagis, att han kan sova över där bara sådär mitt i veckan om han vill. Hugo lyssnade uppmärksamt och såg ganska glad ut under tiden, men sa ingenting. Efter en stunds funderande kom det: - Tror ni dom tar med sej legot? Efter vår försäkran om detta, accepterade han flytten till fullo. Nu återstår bara att komma på ett sätt att gräva upp Vårbacka med omgivningar (och med mormor och morfar i förstås) och flytta det hit, så är Bullerbyidyllen komplett.

fredag 19 februari 2010

Förklaring till föregående

Alltså - den där historien föddes en kväll för över ett år sedan, men efterfrågas fortfarande då och då. Hugo älskar historier. Hugo älskar kanelbullar. Hugo älskar att vara med och "dega". Och vi har en vän som heter Kjell och är bagerilärare. ...om någon undrade...

Mamma, berätta en historia!

- Men, Hugo, det är ju dags att släcka nu. - Bara en liten! - Jaha, vad ska jag berätta om då? - Bagare Hugo och bagare Kjell! - Okej. Bagare Hugo stod i sitt bageri och bakade kanelbullar. Degen höll på att jäsa och han skulle röra ihop fyllningen. Han gick till skafferiet och tog fram smör och socker och kanel. Men när han skulle hälla i kanelen så var det bara pyttelite kvar. Det skulle inte räcka till några bullar. Vad skulle han göra nu? Det var ju mitt i natten. Inga affärer var öppna och alla andra låg och sov. Då kom han att tänka på sin kompis bagare Kjell. Bagare Hugo ringde till bagare Kjells bageri och visst var han där. "Hej, bagare Kjell, jag undrar om jag skulle kunna få låna lite kanel av dig. Min kanel är slut." Bagare Kjell säger "Visst, jag håller också på att baka bullar, så jag tar med mig min deg och en massa kanel och så kommer jag till dig, så kan vi baka ihop." Efter bara en liten stund knackade det på bagare Hugos dörr och där stod bagare Kjell med sin deg och kanel. Så bakade de bullar tillsammans hela natten. Bagare Hugo bakade kanelbullar och bagare Kjell gjorde vaniljbullar. När de var färdiga delade de på bullarna och så åkte bagare Kjell hem till sitt bageri. Bagare Hugo var glad för nu kunde han sälja sina goda kanelbullar. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. - Så, dags att sova. - Kan du inte berätta om bagare faster också? - Nej, Hugo, nu ska vi sova! God natt!

onsdag 17 februari 2010

Kalajs på g

Min kärlek, Jonas, fyller snart år (om två månader). En sådan där jämn födelsedag som bör firas stort. När jag fyllde samma blev jag väldigt överraskad av denne man och släkten. Jag visste att vi skulle äta någonstans, men inte var och inte med vilka. Vi hamnade på en tjusig restaurang vid vattnet och jag drack det godaste alkoholfria (eftersom jag var hyfsat välgravid) vinet någonsin. Maten var gôrgo och sällskapet det bästa. Detta innebär att frugan ska fixa kalajs denna gång. Situationen är liiite annorlunda nu. Framförallt har vi två pyttemänniskor i huset och vi installerade bergvärme i höstas... Fancy restaurants är inte aktuellt. Maken vet att det ska bli, när det ska bli och att det blir nära vårt hem (för barnläggningens skull). Han är faktiskt också tillfrågad om vad vi ska bjuda på. Med andra ord vet han redan att hans kalas för mig var bättre än vad mitt kalas för honom över huvud taget har potential att bli. Med bättre menas: ingen förberedande dukning, ingen städning, ingen matlagning, trevliga servitörer, fantastisk utsikt och sånt. Men. Jag har ingen tanke att tävla inom ovan nämnda områden. Det jag satsar på är: fantastiskt god, enkel mat, mysig miljö och (framför allt) en imponerande gästlista! Igår hade jag panik, eftersom vi blir för många för att vara hemma, det förmodligen är för kallt för att vara utomhus och alla lämpliga lokaler är bokade. Så jag sände ut ett nödrop till mina vänner och jag fick flera förslag, varav ett nu är bokat. Jippi! Miljoners tack till Rebecca! Nu kommer resten att fixa sig utan kymmer, det vet jag. (Hjärtat! Om du läser detta: försök inte ens att lista ut vilka som kommer eller var vi ska vara. Du blir bara trött då!)

söndag 14 februari 2010

Ve och fasa!

Piratriddaren Hugo har haft en himla lyckad helg, skulle jag gissa. Igår tog han med sig övriga besättningen för att se på ett stort sjörövarskepp. Fasa-skeppet. Att det var murket och trasigt gjorde ingenting. Att det var nästan 400 år gammalt gjorde heller ingenting. Inte ens att det legat på haaavets botten gjorde någonting. Det sista Hugo sa innan han somnade var: "Mamma, jag tycker vi tittar på det där Fasa-skeppet snart igen." Åh, min kulturelle son!!

fredag 12 februari 2010

Livet i barnaögon

"Mamma, när jag var stor, alltså när jag var yngre, då var jag skogshuggare." Hugo, 3,5 år

tisdag 9 februari 2010

Tiden går...

...och idag är det ett år sedan Jonas bröt foten. Det är också ett år sedan Hugo bytte till dagisavdelning Kaos och ett år sedan jag kände mig stor, trött och uppgiven. Idag är foten hel, avdelningen är fortfarande kaos och jag känner mig lagom, trött och tämligen tillfreds. Ja, tänk va tiden går...

måndag 8 februari 2010

Äntligen ett embryo

Om du inte vet något om din egen historia kan du inte lära dig på djupet om andras. Där är utgångspunkten för min C-uppsats i historiedidaktik. Att man måste ge eleverna möjlighet att lära känna sin egen familjs bakgrund för att det ska vara någon idé att undervisa om världshistorien. Det jag tror mig vilja undersöka är om de historieläsande eleverna på gymnasiet ges utrymme för detta och hur det går till. Kommer det att finnas tid till det i den nya historiekursen som ska bli obligatorisk för alla gymnasieprogram? En början är alltid skönt att starta med... och någon gång ska det allt bli en fullvuxen uppsats. Helst innan vecka 23, för då är det opponering. Det känns i alla fall väldigt skönt att vara på väg och att ha tagit ut en riktning. Sedan får vi se vilka vägskäl som dyker upp. Vem vet, det kanske blir något helt annat innan jag är klar... Förmodligen blir det så.

torsdag 4 februari 2010

Inspiration

I måndags kväll var jag och syster på en inspirationskväll på Rival i Stockholm. "Spread your wings" var det övergripande temat. Agneta Sjödin pratade om sitt kliv ur rampljuset och in i böckernas värld. Såå intressant. Pilgrimsvandringen på 80 mil som hon gjorde för några år sedan var en utmaning från Paulo Coelho. Tänk att vara så tummis med Alkemistens pappa! Och tänk att jag är syster till Agnetas hemliga stand in. Jana Söderberg (coach etc) pratade om sin uppväxt i DDR och flykten därifrån. Hon kom hela tiden tillbaka till att vi själva väljer hur livet ska bli. När hon sa att man skulle avsluta varje dag på ett glatt sätt för att ha ett positivt minne av just den dagen, fick jag dåligt samvete. Usch, så ofta jag bråkar med Hugo precis innan sängdags... Jag kan till och med morra åt honom om han inte somnar tillräckligt fort när jag själv är trött. Blä! Han kan ju själv inte välja hur han vill avsluta sin dag. Men nu tänker jag på det där hela tiden och försöker att tagga ner och låta honom få en mysig avslutning. Som ikväll, när alla tre killarna myste i Hugos soffa medan jag fixade välling. Det sista jag hörde därinifrån var ett asgarv! Siste inspiratören för kvällen var Paolo Roberto. Herregud! Karln är ju skitrolig och smart och har en underbar självdistans. Får ni möjlighet att lyssna på honom - gör det! Det är svårt att beskriva det han sa, för det var så starkt kopplat till ett enormt expressivt kroppsspråk. Men en skön kommentar som fastnat handlade om hans sätt att tackla svårigheter eller utmaningar: "Bring it on, din lilla räka! Bring it on!" Det ska jag definitivt använda. Massor! Nu vet ni vems fel det är.

tisdag 2 februari 2010

Så sant!

Jag tänker inte alltid skriva en massa inlägg varje dag, men jag måste bara citera det Bodil Malmsten skrev på sin blogg 27 januari:

Jag har säng att sova i, böcker att läsa, mat, familj, vänner, släkt, människor.
Vad vi är lyckliga. Vi måste vara lyckliga. Vi måste veta hur lyckliga vi är. Vi är de av ödet oförtjänt lyckligt lottade och det måste vi veta. Vi har lyckoplikt. Bara så.

A never-ending story

Hugo berättar historier hela tiden. I badrummet på morgonen mellan tandborstdragen, under frukostens intagande och hela långa vägen till dagis går munnen oavbrutet. Det är fullständigt osammanhängande och fantastiskt fantasifullt. Han börjar i en ände och flyger sedan åt tusen olika håll samtidigt – inspirerad av det han för tillfället råkar se, höra eller tänka på. I oändlighet.

Jag älskar ju hans fantasi förstås. Den har han nog ärvt av mig. Åh, vad min fantasi har räddat mig från mycket. Från ensamhet och rädslor, genom hela livet. Jag vill för allt i världen inte ta ifrån honom hans fantasi.

Men. Vid middagsbordet häromdagen var jag faktiskt tvungen att be honom vara tyst en liten stund. Mitt huvud hade blivit fullt. Den tystnaden varade…inte. Inte ens två sekunder.

Då gav jag upp.