torsdag 31 mars 2016

40 år

Idag är det dags. Dags att lämna 30-årsåldern och kliva in i ett nytt decennium i livet. 40-talet!

Eftersom Jonas åker till jobbet på tok för tidigt, fick barnen i uppdrag att fira mig. 06:20 kom de med bricka och paket. Gah! Hugo hade väckt Victor, men upptäckt att klockan bara var 05:29, så de tittade på tv en stund... Tokiga härliga barn!


Förutom den traditionella födelsedagsbrickan (tack för mackan, Jonas!) och vacker sång, hade de förstås paket med sig. Utanpå stod det skrivet: ”En sån här ska vi testa."


Haha! Jag ska få flyga luftballong! Så himla häftigt! Tillsammans med Jonas, men inte med barnen. "Det var 18-årsgräns" berättade Hugo. Och så berättade han att de (han och lillebror) har kommit överens om att jag minsann ska få bygga ihop legot alldeles själv, men att vi sedan har det tillsammans alla tre. Helt okej deal för mig! :) 

Jag tjuvstartade lite i påskhelgen med kalasmiddag för släkten och fortsätter kommande helg med partykalas med vänner. Mitt i allt känns det skönt att få fira och bara tänka på det. Tanka kärlek och energi.

Mor och far och syster stod för en alldeles makalös överraskningspresent - en resa till New York i sommar!! Jag började gråta när jag förstod att jag ska få återvända till denna fantastiska stad tillsammans med min mor, min syster och min äldste systerson. Helt galet! Underbart!

Nu har jag några månader på mig att lära känna min sprillans nya kamera (tusen tack, kära svärföräldrar!) så att jag kan ta en massa tjusiga bilder och visa resten av familjen. Det kommer behövas några lektioner från svärfar först, tror jag bestämt.

Tack också till alla andra som på ett eller annat sätt har firat mig redan eller har tänkt att fira mig. Ni ger mig så mycket energi!

The Big Apple

Men hörrni, 40 år...

...känns ganska scary. Jag är ju egentligen bara 28 år fortfarande eller kanske bara 23. Att då ha ett körkort som visar på 40 - lite läskigt faktiskt. Det läskiga ligger i omgivningen, för om jag är 40, då innebär det att mina föräldrar inte är 52 längre och eftersom jag var gravid på min 30-årsfest så betyder det att mina barn inte är pluttiga längre. Det är svårt att hänga med i livets svängar ibland och det känns som om flera år bara har försvunnit iväg utan någon substans. Ända tills jag faktiskt tänker på vad jag varit med om, vad jag hunnit med, hur jag har utvecklats.

...känns ju också ganska bra. Jag vet inte om det sitter i siffran eller om det beror på det jag jobbar på att förändra just nu, men jag känner att jag nu i livet kan stå upp mer för mig själv och säga ifrån när allt inte är okej. Jag orkar inte tjafsa och har inte tid att fokusera på det negativa. Som 40-åring tänker jag ha mig själv och min familj i fokus.

Just idag är jag nyfiken på vad mer jag kommer att uppleva och hitta på och det finns bara ett sätt att få reda på det: Genom att leva livet!

torsdag 24 mars 2016

...och nu då?

Nu har snart en månad gått sedan mitt senaste inlägg och en dryg månad sedan jag blev sjukskriven. Jag är fortfarande hemma och försöker fokusera på mig, på att må bra, på att orka, på att sova.

Jag känner mig lugnare och starkare mentalt och är mer aktiv, men jag orkar inte så mycket. Jag sover minst som jag ska på nätterna, men behöver ändå vila en stund mitt på dagen för att energin ska räcka. Det är en tung trötthet som finns där hela tiden. Så här var det inte för några veckor sedan, då jag var mycket piggare, men nu är det som om allt har kommit ikapp mig. Det tog en månad för mig att koppla bort och slappna av och nu kommer en våg av utmattning igen. Jag visste inte att jag kunde vara så här trött som jag är nu.

Jag är så tacksam över att det är jag som har ansvaret för att få iväg barnen till skolan på morgonen. Det ger mig en dygnsrytm att följa och får mig att komma upp och komma ut. Promenaderna, även om de ibland är väldigt korta, har blivit viktiga inslag i dagsrutinen. Nu har dessutom några kvällspromenader med vänner letat sig in i veckoplaneringen och det är sånt som ger mig mental styrka.

När nu sömn och motion är på bättringsväg har jag fått nya fokusområden av min psykolog. Det jag nu ska bli bättre på är att välja hur jag reagerar och agerar i olika situationer som brukar göra mig stressad eller nedstämd eller som brukar påverka mig negativt på andra sätt. Det känns som en svår process att komma underfund med och att lära mig att tänka och handla på andra sätt än det invanda. Det är svårt att lära (nästan) 40-åriga hundar att sitta, men inte omöjligt!

Att bli bättre på att säga nej eller egentligen att kanske inte säga ja direkt utan be att få fundera en stund först.
Att leta alternativa vägar istället för att bli arg/ledsen/stressad när något inte blir precis som jag har tänkt mig det.
Att fokusera på det som är bra och fungerar istället för att hålla fast vid det som inte är så bra.
Att tänka efter varför - f ö r  v e m - jag gör det jag gör.

Det mesta jag gör, gör jag för andras skull. För att någon annan inte ska bli arg, besviken eller ledsen, för att någon annan inte orkar, för att någon annan ska bli glad eller må bra, för att jag tror att någon annan räknar med mig eller förväntar sig det av mig. För att någon annan ska tycka om mig. För om jag lyckas med detta - att få andra att må bra och vara nöjda - då mår jag själv bra. Tror jag. Men ibland är det på bekostnad av mitt eget välmående.

(Vill bara påpeka en sak - jag har gått omkring länge och trott att jag är en sån där stark person som inte bryr mig om vad andra tycker om mig, att det inte är viktigt för mig att vara omtyckt, att det är lite fult för en stark och rak och framåt person som mig att vilja bli omtyckt, att det minsann är viktigare att göra rätt i alla lägen än vad andra ska tycka. Jag har upptäckt att jag har gått omkring länge och trott fel. Det har egentligen varit jätteviktigt för mig vad andra tycker, hur andra uppfattar mig. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel - det vet jag inte längre och det är kanske inte heller huvudsaken.)

Jag behöver bli bättre på att göra saker för min skull, för att jag ska må bra och känna ro, trygghet, lugn och tillit. Det handlar förstås både om att göra saker för mig (läsa en härlig roman till exempel) och att göra saker för andra (baka en drömtårta till min man till exempel), men utgångspunkten för dem båda behöver vara fri från stress, huvudvärk och utomstående (eller egenskapade) krav.

Allt detta går förstås att applicera på mitt arbete också. Som lärare gör jag allting för andra - det ingår liksom i uppdraget, men det är själva uppdraget jag behöver jobba tydligare mot. Bli bättre på att hålla koll på vad som faktiskt är mina arbetsuppgifter och på vad som bara är självpåtaget eller pålagt från andra håll ovanpå det jag egentligen ska ägna mig åt. Bli bättre på att hålla koll på min arbetstid.

Jag har arbetat i gymnasieskolan i 15 år och jag har en arbetsvecka på 45 timmar, varav ca 10 timmar är förtroendetid - tid som jag gör när och var jag vill och som jag kan "spara" till en vecka när jag vet att jag har mycket rättning/planering eller samtal. Problemet är bara att jag aldrig har detaljräknat min förtroendetid! Jag har ingen susning om hur många timmar jag lägger ner på jobbet varje år, utöver de 35 timmar som är arbetsplatsförlagda varje vecka. Det enda jag är stensäker på är att jag inte har jobbat för lite tid... Jag har aldrig haft en vecka där jag inte har använt förtroendetid och det är många veckor som kräver extra, men till dem har jag inte några "sparade" timmar inte - det blir istället ett merarbete. Att rätta eller planera under en heldag på jullovet, sportlovet eller påsklovet är standard, fastän det alltså är tid som jag redan har arbetat in. Undra hur mycket "frivillig" övertid jag har jobbat under dessa år? Usch, jag vill nog inte veta...

När jag så småningom börjar jobba igen är detta en av de viktigaste förändringarna jag måste göra - att skriva ner min arbetstid och att be om hjälp att prioritera bort sådant jag faktiskt inte hinner utföra inom min arbetstid och att kunna känna mig nöjd med ett lektionsupplägg fastän jag vet att det skulle kunna bli mycket bättre om jag lade ner ytterligare en timmas arbete på just den lektionen (på en av veckans ca 15 lektioner). Jag vet bara inte än hur jag ska göra för att inte känna mig stressad och misslyckad i en sådan situation. Det är en jättestor utmaning för mig och det handlar om att ändra ett sätt att tänka och ett sätt att vara och en syn på mig själv som jag har haft i hela mitt vuxna liv (och förmodligen längre än så).

Det tar tid och är jättesvårt och kräver mycket energi att ändra sina tankebanor. Det är väl därför jag är så himla trött nu, samtidigt som jag trots allt mår bättre inombords än för en månad sedan.