När jag var liten ville jag nästan alltid ha varm choklad till frukost. Så gott att doppa smörgåsen i! Jag tycker fortfarande att det är himla gott, men nu dricker jag det inte alls lika ofta. En variant som är vansinnigt god är en med riktig choklad i. Precis sånt som behövs till sportlovslediga långfrukostar.
Jag har egentligen inga fasta mängder av de olika ingredienserna, utan det blir lite som det blir. Och det går förstås att använda vilken choklad man vill. Ungefär så här gjorde jag för att få till denna kopp:
En kopp varm choklad
ca 2 dl mjölk
ca 0,5 dl vispgrädde
ca 1/4 vaniljstång
ca 0,5 msk honung
ca 40 gram choklad (mjölkchoklad blev det)
vispad grädde och en chokladbit till dekoration
Blanda mjölk, grädde, urskrapad vaniljstång och honung i en kastrull och låt koka upp. Ta ur själva vaniljstången. Bryt chokladen i bitar och lägg dem i en kopp. Vispa mjölken lite skummig och häll den över chokladen. Rör om tills chokladen har smält. Lägg i en klick vispad grädde och riv över lite choklad. Klart!
Den gör sig också riktigt bra i en termos på vinterutflykten - kanske med en skvätt mörk rom i, om man utflyktar utan barn och bil... :-)
Frukostvarianten av den blir mitt bidrag till februari månads sötsak hos Söta saker, eftersom temat är just frukost.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Farmors chokladkaka hos juntan
Den här månaden har vi på Kakjuntan haft det härliga temat "Kvinnor" - alla har alltså bakat något med ett kvinnonamn.
Mitt bidrag blev farmors chokladkaka som vi bjöd mormor på i helgen.
Mitt bidrag blev farmors chokladkaka som vi bjöd mormor på i helgen.
måndag 27 februari 2012
Måndagslista v. 9
Nu är måndagen nästan slut, men jag är i alla fall glad över:
- Jonas.
- Hugo.
- Victor.
- middag och balett med syster och mor.
- nya chanser.
- sportlov.
- all kärlek i våra liv.
En amningsfråga
Jag har precis tittat på Kvällsöppet i TV4 där de har diskuterat amning.
"Amningspoliserna" provocerar mig något oerhört. De där som säger att allt annat än bröstmjölk är skadligt för barnet och att alla kan amma - "det handlar bara om att vara uthållig".
Jag skulle vilja se hur de skulle hantera en 2,5 månader gammal bebis, som med all sin kraft trycker sig bort från bröstet, vrider huvudet bortåt och gallskriker så fort han ska ammas... Där varje amningstillfälle är en kamp.
Jag ville amma (mjölken fanns) men Victor var inte intresserad.
Undra jag vad de skulle ha för käck lösning på det problemet...
"Amningspoliserna" provocerar mig något oerhört. De där som säger att allt annat än bröstmjölk är skadligt för barnet och att alla kan amma - "det handlar bara om att vara uthållig".
Jag skulle vilja se hur de skulle hantera en 2,5 månader gammal bebis, som med all sin kraft trycker sig bort från bröstet, vrider huvudet bortåt och gallskriker så fort han ska ammas... Där varje amningstillfälle är en kamp.
Jag ville amma (mjölken fanns) men Victor var inte intresserad.
Undra jag vad de skulle ha för käck lösning på det problemet...
torsdag 23 februari 2012
Andrum
Som ni har märkt har de senaste veckorna bara snurrat runt här hos mig. Inläggen har varit få och handlat om sådant jag inte alltid skriver om.
Jobbet har ätit upp all tid och gjort mig till en riktigt sur och gnällig mamma, fru, vän, kollega och lärare. Jag har känt att jag bara har hunnit med hälften av det jag ska. De senaste veckorna har jag haft den där hemska känslan av att jag har glömt något - ett möte, ett prov, en planering - men jag har inte kunnat komma på vad. Klassiska, härliga symptom på att man är på väg mot en vägg i 110 km/h.
Nu börjar det lätta lite. Stabilisering. Jag hade ett himla bra samtal med min chef häromdagen och bara det gjorde att allt känns lite lättare och bättre. Och igår fick jag och flera kollegor en heldag med inspiration och energipåfyllnad, då Lovisa Jansson från Lärarfortbildning var hos oss och pratade om mentorskap i gymnasieskolan. Det var så givande och inspirerande och Lovisa var så himla bra! Hon lyfte mig.
Det är snart dags för sportlov och som jag längtat! Denna luftbubbla har hållit mig flytande de senaste veckorna. Jag ska försöka att inte arbeta allt för mycket, men ett par dagars fokuserat planeringsarbete blir det nog, för att sedan förhoppningsvis kunna få det lugnare kvällstid framöver.
Note to self: be om hjälp, samarbeta, lek med barnen, sov tillräckligt.
Andas.
Jobbet har ätit upp all tid och gjort mig till en riktigt sur och gnällig mamma, fru, vän, kollega och lärare. Jag har känt att jag bara har hunnit med hälften av det jag ska. De senaste veckorna har jag haft den där hemska känslan av att jag har glömt något - ett möte, ett prov, en planering - men jag har inte kunnat komma på vad. Klassiska, härliga symptom på att man är på väg mot en vägg i 110 km/h.
Nu börjar det lätta lite. Stabilisering. Jag hade ett himla bra samtal med min chef häromdagen och bara det gjorde att allt känns lite lättare och bättre. Och igår fick jag och flera kollegor en heldag med inspiration och energipåfyllnad, då Lovisa Jansson från Lärarfortbildning var hos oss och pratade om mentorskap i gymnasieskolan. Det var så givande och inspirerande och Lovisa var så himla bra! Hon lyfte mig.
Det är snart dags för sportlov och som jag längtat! Denna luftbubbla har hållit mig flytande de senaste veckorna. Jag ska försöka att inte arbeta allt för mycket, men ett par dagars fokuserat planeringsarbete blir det nog, för att sedan förhoppningsvis kunna få det lugnare kvällstid framöver.
Note to self: be om hjälp, samarbeta, lek med barnen, sov tillräckligt.
Andas.
måndag 20 februari 2012
Måndagslista v. 8
Idag är det måndag och jag är glad över:
- att det snart är sportlov.
- att mamma kommer hit snart. Det ska bli mysigt!
- heldagskursen i mentorskap, som jag ska på i veckan. Jag hoppas verkligen att den är givande.
- allt tålamod Jonas har med mig, när jobbet tar alltför mycket tid från oss.
- Hugo, som är så klok. Som ibland ser på mig och lägger handen på min kind, som vore han den vuxne och jag barnet.
- Victor, med sin sprallighet och entusiasm. Hans glädje ger mig energi.
- att jag idag äntligen bett om hjälp med en sak på jobbet. Det känns så mycket lättare nu. Varför är vi så dåliga på att be om hjälp?
söndag 19 februari 2012
Mamma 65
Grattis, älskade mamma! Jag längtar tills när du kommer hit, så att vi får vara med och fira dig. Victor ville åka till dig idag, men nöjde sig med att veta att du snart hälsar på hos oss.
Vi har många kramar på lager till dig!
Vi har många kramar på lager till dig!
tisdag 14 februari 2012
Alla hjärtans eftertanke
Idag är det alla hjärtans dag och jag har redan fått flera hälsningar från kära vänner. Överallt hjärtan och vackra blommor.
Men jag kan inte riktigt fokusera på det.
Idag är det fem år sedan min mans unga kusin gick bort. Alldeles alldeles för tidigt. Det gör detta till en tung dag. Så de jag helst vill skicka en kram till är hennes föräldrar och syster. Tänker alldeles särskilt på er idag. Och på alla andra som förlorat någon.
Och så är jag så hjärtans glad över alla dagar jag har mina pojkar nära mig. Alla tre.
Men jag kan inte riktigt fokusera på det.
Idag är det fem år sedan min mans unga kusin gick bort. Alldeles alldeles för tidigt. Det gör detta till en tung dag. Så de jag helst vill skicka en kram till är hennes föräldrar och syster. Tänker alldeles särskilt på er idag. Och på alla andra som förlorat någon.
Och så är jag så hjärtans glad över alla dagar jag har mina pojkar nära mig. Alla tre.
måndag 13 februari 2012
Måndagslista v. 7
Idag har det varit måndag och hela dagen har jag varit glad över:
- den mysiga helgen vi har haft, med korvgrillning och pulkaåkning och mycket mer.
- mina kollegor, som hjälper mig att se mina fördomar och hjälper mig att växa.
- att det var hämtning av ljuvlig choklad hos DarkPassion nu ikväll. Åh, pralinerna är så vackra och så himla goda!
- mina söta barn, som kramas så härligt när vi säger hej då på morgonen och kommer springande med öppna famnar på eftermiddagen.
- det roliga bokpaketet som kom förra veckan. Jag kan inte säga så mycket mer om det nu, men så småningom ska jag berätta.
- stundande helgträff med bästa Anna och Mia.
- mitt fina fina smycke, som äntligen kommit från LifeStone. Tusen tack för min vinst! Och tänk att paketet var packat av Susanne - från samma lilla grästorp som jag! :)
- Jonasjonasjonasjonasjonasjonasjonasjonasjonas. Alltid Jonas.
Jag hade från början tänkt mig ett "Mammas hjärta", men jag kände att denna platta nog passar mig bättre. Avtrycken är nygjorda, så det är inga bebishänder på smycket. Vänsterhänte Hugo bidrog med en vänsterhand, högerhänte Victor bidrog med en högerhand - lättast att komma ihåg vems avtryck det är då... Tänk att det är tre års skillnad på de där händerna! Det syns inte...
Kära kära barn! |
torsdag 9 februari 2012
Tungt
Det här har hittills varit en tung vecka på jobbet. Ett par nära kollegor har av olika skäl slutat och det dröjer ett par veckor innan de blir ersatta. Det ger förstås ett högre tryck på oss andra. Samtidigt händer det en massa kring eleverna, som gör att de finns i mitt huvud hela tiden på ett annat sätt än vanligt. De påverkar mig så mycket. Jag känner inte att jag räcker till över huvud taget, varken i undervisningen eller som mentor. Just nu.
Därför har det varit bloggstiltje några dagar. Därför kommer det nog fortsätta så några dagar.
Därför har det varit bloggstiltje några dagar. Därför kommer det nog fortsätta så några dagar.
måndag 6 februari 2012
Måndagslista v. 6
Idag är det måndag och jag är glad över:
Hos Jenny finns i vänstermenyn en lång lista över måndagslistare och hos Mazlin samlas några av oss.
- att ha någon typ av röst tillbaka, om än en väldigt beslöjad sådan. Skulle nog ha varit hemma tyst idag också, egentligen...
- att min systerson och hans lagkamrater i Hammarby har gått vidare till steg 5 i handbolls-SM. Härligt!
- att vi har alldeles lagom mycket snö här nu. Jonas och barnen har haft kul ute i helgen (medan jag har varit inne tyst).
- att jag börjar få ordning på mina jobblistor - har haft en massa småsaker som måste fixas, men nu är det inte många sådana kvar.
- min bokade biljett till årets mammablogg-gala. Det är visserligen tre månader kvar, men det ska bli riktigt kul.
- den goda pizzan jag åt i sällskap med M och L idag.
- att jag hann hem för att krama om mina pojkar lite innan de somnade.
Hos Jenny finns i vänstermenyn en lång lista över måndagslistare och hos Mazlin samlas några av oss.
lördag 4 februari 2012
Wienerbröd
Jag har ju alldeles glömt bort att berätta om Kakjuntans januaritema. Det var wienerbröd som stod på programmet. Jag har aldrig bakat det förut, men tycker att det är vansinnigt gott med färska frasiga wienerbröd. Det ser bara så krångligt ut med allt kavlande och vikande och ujujuj, om degen spricker! Så jag tog mig an denna utmaning med skräckblandad förtjusning och skapade nån sorts wienerbröd.
Det visade sig snart att min oro var helt obefogad. Det var inte alls så svårt som jag hade trott. Det var ju bara att kavla och vika några gånger och jäsa riktigt länge så var det klart! (Nja, nu överdriver jag kanske åt andra hållet...det var lite krångligt att hålla ordning på antalet vikgånger, eftersom jag hade sällskap av en nyfiken nästan 2,5-åring. Men där fanns tips att hämta hos juntan - markera i degen nästa gång!)
Eftersom jag inte kunde välja fyllning blev det både sylt och vaniljkräm med en sockerglasyr ovanpå. Riktigt smarriga blev de i alla fall och tog slut innan de blev alldeles mjuka och kleggiga.
Här ska definitivt bakas wienerbröd igen! Be warned! :)
fredag 3 februari 2012
Tecken från ovan...
Det första tecknet
Jag hade ingen röst när jag vaknade imorse. Lätt att få iväg två barn till förskolan då...
Jag hade ändå tänkt att åka till jobbet, eftersom en nära kollega gör sin sista dag idag. Vad jag skulle ha gjort på lektionerna hade jag nog inte tänkt på. Hur får man tyst på 23 sextonåringar utan en gnutta röst? På två av tre lektioner hade jag dessutom planerat att ha muntliga genomgångar... Häpp!
Det andra tecknet
Bilen hjälpte mig att fatta rätt beslut, i och med att den inte startade över huvud taget. Inte alls. Den var lite trög igår kväll när jag skulle hem, men inte trodde jag att detta skulle hända. Batteriet måste laddas, eller så blir det till att köpa ett nytt...
Det tredje tecknet
Snö.
Jag sopade av dryga fem centimeter snö från bilen víd kvart över åtta. Bara någon timme senare såg den ut så här:
Jag hade ingen röst när jag vaknade imorse. Lätt att få iväg två barn till förskolan då...
Jag hade ändå tänkt att åka till jobbet, eftersom en nära kollega gör sin sista dag idag. Vad jag skulle ha gjort på lektionerna hade jag nog inte tänkt på. Hur får man tyst på 23 sextonåringar utan en gnutta röst? På två av tre lektioner hade jag dessutom planerat att ha muntliga genomgångar... Häpp!
Det andra tecknet
Bilen hjälpte mig att fatta rätt beslut, i och med att den inte startade över huvud taget. Inte alls. Den var lite trög igår kväll när jag skulle hem, men inte trodde jag att detta skulle hända. Batteriet måste laddas, eller så blir det till att köpa ett nytt...
Det tredje tecknet
Snö.
Jag sopade av dryga fem centimeter snö från bilen víd kvart över åtta. Bara någon timme senare såg den ut så här:
...och det bara fortsätter...
Pendeltågen går inte som de ska och på Aftonbladet varnas trafikanter för att ge sig ut på den väg jag skulle ha åkt till jobbet.
Alltså har jag varit hemma och varit tyst idag och det får jag fortsätta med hela helgen. (Det är nog en förutsättning för att rösten ska vara tillbaka på måndag.)
onsdag 1 februari 2012
Om de bara kunde förstå...
...att livet inte alltid kommer att vara en känslomässig bergochdalbana, där man inte har en aning om hur man ska tycka eller vad man ska göra.
Jag önskar att jag hade tid att verkligen PRATA med mina elever. Att SE och HÖRA dem på riktigt. Att inte acceptera det första "nej, det är ingenting"-et eller "allt är bra"-et. Mellan alla lektioner och möten och administrativa uppgifter känns det som om jag bara hinner snegla på dem. Säger du inte att något är fel, så är det inget fel. Visar du inte att något är fel, så är det inget fel. Åh, det är ju under de tysta ytorna eller de glättiga ytorna som det mesta gömmer sig. Jag vet ju det!
Jag är mentor åt ganska många elever i år och känner att tiden fattas mig. Jag undrar om eleverna förstår det? Undrar om de känner att jag vill mer än vad som blir.
Jag önskar att jag någon gång kunde få varenda en av dem att bara skriva ett hundra procent ärligt brev till mig, till sig själva, där de säger "Här är jag! Sån här är jag! Och det här skulle jag vilja ha av vuxenvärlden."
Jag är din mentor och ska på mitt bästa sätt försöka guida dig genom din gymnasietid. Hur vill du att jag ska göra det? Vad behöver du mig till?
Om de bara kunde förstå att jag är på deras sida. Jovisst, jag är lärare i svenska och historia, jag bedömer deras förmågor, kräver saker av dem och skäller på dem ibland. Men jag är ju inte där för min egen skull - jag är ju där för dem! Det smärtar mig att se dem gå igenom all skit som "hör tonåren till" (vad f..n det nu måste vara så för). Det smärtar mig när jag förstår att de tror att vårt intresse bara är ytligt.
"Du bryr dig bara för att du måste, för att du får betalt för det."
Nej. Så är det inte.
Jag har skrivit det förut, men jag önskar att någonstans vara en närvarande vuxen människa. Någon de kanske kan känna förtroende för, någon de kan studsa emot när de är som mest taggiga i livet och landa någorlunda mjukt hos. Jag kanske inte fattar allt, men det finns många bottnar i mig, precis som i alla andra.
Men jag vill inte vara din polare. Vi kan skratta ihop, du kan anförtro dig till mig, jag kan dela med mig av mina erfarenheter, men jag är fortfarande en vuxen. Och jag är fortfarande din lärare. Blir det för privat, för stort, för allvarligt slussar jag dig vidare.
Jag är så tacksam över att jobba på en skola där vi har både kurator och skolsköterska på plats varje dag i veckan. De gör ett otroligt jobb! Vi har ett bra ungdomsteam i kommunen också, när vi väl har fått ungdomarna att ta emot den hjälpen.
Om de bara kunde förstå hur värdefulla de är. Varenda en. Att de är viktiga. Att de betyder något.
...och att det inte bara är en massa betydelselösa kombinationer av bokstäver och ljud i tjusiga tomma fraser, utan att det faktiskt ÄR så.
Jag skulle vilja krama om dem allihop och säga att allt kommer att ordna sig. Om de bara kunde tro det...
Jag önskar att jag hade tid att verkligen PRATA med mina elever. Att SE och HÖRA dem på riktigt. Att inte acceptera det första "nej, det är ingenting"-et eller "allt är bra"-et. Mellan alla lektioner och möten och administrativa uppgifter känns det som om jag bara hinner snegla på dem. Säger du inte att något är fel, så är det inget fel. Visar du inte att något är fel, så är det inget fel. Åh, det är ju under de tysta ytorna eller de glättiga ytorna som det mesta gömmer sig. Jag vet ju det!
Jag är mentor åt ganska många elever i år och känner att tiden fattas mig. Jag undrar om eleverna förstår det? Undrar om de känner att jag vill mer än vad som blir.
Jag önskar att jag någon gång kunde få varenda en av dem att bara skriva ett hundra procent ärligt brev till mig, till sig själva, där de säger "Här är jag! Sån här är jag! Och det här skulle jag vilja ha av vuxenvärlden."
Jag är din mentor och ska på mitt bästa sätt försöka guida dig genom din gymnasietid. Hur vill du att jag ska göra det? Vad behöver du mig till?
Om de bara kunde förstå att jag är på deras sida. Jovisst, jag är lärare i svenska och historia, jag bedömer deras förmågor, kräver saker av dem och skäller på dem ibland. Men jag är ju inte där för min egen skull - jag är ju där för dem! Det smärtar mig att se dem gå igenom all skit som "hör tonåren till" (vad f..n det nu måste vara så för). Det smärtar mig när jag förstår att de tror att vårt intresse bara är ytligt.
"Du bryr dig bara för att du måste, för att du får betalt för det."
Nej. Så är det inte.
Jag har skrivit det förut, men jag önskar att någonstans vara en närvarande vuxen människa. Någon de kanske kan känna förtroende för, någon de kan studsa emot när de är som mest taggiga i livet och landa någorlunda mjukt hos. Jag kanske inte fattar allt, men det finns många bottnar i mig, precis som i alla andra.
Men jag vill inte vara din polare. Vi kan skratta ihop, du kan anförtro dig till mig, jag kan dela med mig av mina erfarenheter, men jag är fortfarande en vuxen. Och jag är fortfarande din lärare. Blir det för privat, för stort, för allvarligt slussar jag dig vidare.
Jag är så tacksam över att jobba på en skola där vi har både kurator och skolsköterska på plats varje dag i veckan. De gör ett otroligt jobb! Vi har ett bra ungdomsteam i kommunen också, när vi väl har fått ungdomarna att ta emot den hjälpen.
Om de bara kunde förstå hur värdefulla de är. Varenda en. Att de är viktiga. Att de betyder något.
...och att det inte bara är en massa betydelselösa kombinationer av bokstäver och ljud i tjusiga tomma fraser, utan att det faktiskt ÄR så.
Jag skulle vilja krama om dem allihop och säga att allt kommer att ordna sig. Om de bara kunde tro det...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)