Gips

Klockan elva ringde telefonen. "Hej, Hugo har ramlat och har ont i armen och är svullen över armbågen. Du behöver nog hämta honom." Hans gråt hördes i bakgrunden. Jag jobbade hemifrån så jag var iväg på direkten.

Stuvade in honom i bilen och åkte till närakuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Det är dit vi åkte när Hugo var mindre och ligamenten i armbågen hoppade ur led. "Hoppas hoppas hoppas det är ligamenten igen, för då går det onda över så fort läkaren har vridit dem rätt." Jo, hoppas kan man ju...

Till akuten. Väntrum. Ont. Inskrivning. Alvedon och Piggelin. Väntrum. Hungrig. Läkare. Till röntgen. Väntrum. Röntgen. Väntrum. Ont. Till akuten. Väntrum. Läkare. Spricka i överarmsbenet. Väntrum. Risifrutti och Pucko. Gipsning. Blått gips! Cool unge! Väntrum. Läkare. "Allt ser fint ut!" Hem.

Tre-fyra veckor med helgipsad arm (från fingrar nästan hela vägen upp till armhålan) väntar. Och Hugo har varit så duktig hela dagen, med all väntan och smärta. Lilla gubben!

Som vanligt blev vi väl omhändertagna på Astrid Lindgrens. Roligt och lättsamt mitt i allt det onda. Skönt!