Sorg

Igår begravde vi makens mormor. Lilla Gunborg. Det var så fint i kyrkan. Ljust. Den sorg som kom över mig var inte en personlig sorg över Gunborg. Hon var dement länge och jag fick aldrig möjlighet att riktigt lära känna henne. Det var snarare tanken på att svärmor hade förlorat sin mamma och att maken förlorat sin mormor som gjorde mig ledsen. Så där så att det gjorde ont inombords. Jag vill inte tänka efter. Jag vill inte känna efter. Men jag kommer att få uppleva det. Personligen. Och bara tanken på att förlora mormor och mamma (och förstås alla kära) smärtar. Innerligt. Jag vill att det dröjer, tack! Är inte redo än.