Att skriva

Jag har alltid skrivit. Alltid!

Nej, nu ljuger jag faktiskt lite. Jag minns att min fyra år äldre syster gärna lekte skola med mig innan jag själv börjat skolan och hon ville gärna lära mig skriva, men det ville inte jag. Men efter det att jag börjat skolan och lärt mig skriva, har jag alltid skrivit.

En av mina akilleshälar som lärare i svenska är att jag ibland har svårt att förklara varför ord stavas/uttalas som de gör eller varför man ska formulera meningar si eller så. För mig finns det på något sätt bara i kroppen. Jag ser när det blir rätt eller hör om det är fel. Oftast.

I den här bloggen tar jag mig ibland språkliga friheter. Jag ser det lite som skönlitterärt skrivande, där författaren själv väljer uttryck, utan att behöva följa språkregler till punkt och pricka. Jag väljer att leka med interpunktionen ibland och väljer att skriva lite slarvigare språk ibland. Jag vill ju gärna att ni som läser ska kunna ana min röst mellan alla ord. Skulle jag alltid skriva på högtravande svenskt skriftspråk med korrekt meningsbyggnad, så skulle min röst saknas. Då skulle jag saknas.

När jag gick i femte klass började jag skriva dagbok. Till en början i "riktiga" dagboksböcker och sedan i almanackor - en liten spalt varje dag och på lösa blad som veks in längst bak om jag hade mer att skriva. Skrivandet blev en slags ventil för mig skulle jag tro. Visst hade jag vänner under hela uppväxten, men olika saker gjorde att jag inte alltid vågade lita på någon annan. Vågade inte anförtro mig. Då skrev jag och fick ur mig alla tankar och all förvirring på det sättet istället.

Jag skrev dagbok i princip varje dag tills jag träffade min man 2002, alltså i nästan femton år. Jag höll väl på i ett halvår till, skulle jag tro, men det blev mer och mer sällan. Behovet fanns inte längre.

När jag var gravid med Hugo skrev jag graviddagbok och jag fortsatte att skriva dagligen under hans första år, men sedan räckte inte tiden till... Jag försökte att göra samma sak när Victor låg i magen, men jag kom aldrig igång. Tiden igen.

Vilket behov fyller då denna blogg? Än så länge har jag nog inte hittat hem helt och hållet. Det spretar åt flera olika håll. Men så får det vara ett tag till. Jag har mycket som vill ut. Mycket på ett ytligt plan, med barnbabbel och byggbilder. Det är mycket för min familj. Mina föräldrar bor drygt fyrtio mil härifrån och även om vi pratar i telefon ofta så kommer inte allt med. Så det som först och främst fick mig att börja blogga, var att det gav mina föräldrar en möjlighet att vara än mer delaktiga i barnbarnens (och för all del mitt) liv.

Så småningom finner jag säkert en tydligare riktning, men tills dess tänker jag skriva precis det som faller mig in. För att jag vill. För att jag kan. För att jag väljer.