Klättringsolycka

Igår när jag hämtade Hugo på dagis fick jag höra att han hade ramlat ner från klätterställningen. Han hade slagit i huvudet och svanskotan, men allt verkade ha gått bra, sa personalen. På vägen hem blev Hugo lite kinkig, som han alltid blir om jag inte har med mig frukt att knapra på. När jag frågade vad det var som värst svarade han, med världens ynkligaste röst: - Jag har nog fått hjärnskap. Jag visste inte hur jag skulle reagera inför detta ord. Skap i hjärnan, hjärnan har skapat något - det låter ju fantastiskt bra! Det pågår något därinne. Tjoho, liksom. Men det förstås, det var ju inte alls det han menade. Med tanke på vad han egentligen menade kan jag med glädje säga att nej, det skapades inget i hjärnan igår, inget hjärnskap alls. Det var bara lite mellissug i magen och springtrötta i benen. Det har inte varit nåt hjärnskap idag heller. Inte hos mig i alla fall... (varken i min eller Hugos tolkning av ordet).