Sommarlängtan

Sorg

Igår begravde vi makens mormor. Lilla Gunborg. Det var så fint i kyrkan. Ljust. Den sorg som kom över mig var inte en personlig sorg över Gunborg. Hon var dement länge och jag fick aldrig möjlighet att riktigt lära känna henne. Det var snarare tanken på att svärmor hade förlorat sin mamma och att maken förlorat sin mormor som gjorde mig ledsen. Så där så att det gjorde ont inombords. Jag vill inte tänka efter. Jag vill inte känna efter. Men jag kommer att få uppleva det. Personligen. Och bara tanken på att förlora mormor och mamma (och förstås alla kära) smärtar. Innerligt. Jag vill att det dröjer, tack! Är inte redo än.

Linne och shorts imorgon, kanske?

Idag gick Hugo hem från förskolan iklädd mysbyxor, fleecetröja, vantar, mössa och vinterskor. -12 grader var det och lite blåsigt och lite snöfall...

Efter att ha morgonbråkat om ytterkläder hela veckan och haft påklädningsprocesser som varat i 25 minuter så gav jag upp. Jag undvek helt enkelt bråk genom att lägga overallen under Victors vagn. Hugo småsprang (alldeles frivilligt och på eget bevåg) hela vägen hem "för att inte bli förkyld". Och jag tror aldrig vi har mött så många bilar eller fotgängare på vägen hem förut. Och som de glodde! En fullt påpälsad mor, med fullt påpälsat litet barn i fodrad åkpåse i vagn och så en småspringande oklädd pojke bredvid... Inte konstigt att de såg konfunderade ut.

Jag blir tokig! Hugo är periodare - i olika perioder fokuserar han på olika saker att vilja bestämma över. Det var länge sedan vi bråkade så över ytterkläder som vi gör just nu och jag vill ju inte att han ska frysa eller bli sjuk i onödan. Men imorse bestämde jag mig för att prova en annan approach. Jag såg till att tjocktröja och halsduk fanns i ryggsäcken istället för att kräva att han satte på sig det. Så var vi färdigklädda på 10 minuter alla tre. Samma strategi gällde när jag hämtade idag. Därför hamnade overallen under vagnen.

Väl hemma förklarade jag för honom att man inte kan gå ut utan overallen på morgonen. "Nä, bara på natten!" svarade han. Och det är ju bra att vi åtminstone är överens om overall på morgonen, eftersom vi de senaste dagarna har haft neråt -20 när vi gett oss iväg hemifrån.

Det ska bli intressant att se hur det går imorgon...

 Jo, just det, jag kanske ska tillägga att vi bor väldigt nära förskolan. I Hugos takt tar det normalt fem minuter att gå dit. Så han var inte ute oklädd så vidare värst länge...men ändå...

Mor, lilla mor, vem är väl som du?

Grattis på födelsedagen, lilla mamma! En vacker ask i glas och trä från Iittalas serie Vitriini har levererats till Skaraborg. Fin att lägga smycken i t.ex. Denna kan kanske komma att få sällskap av ett par av mindre modell så småningom... Skulle vara fint va, mamma? Ha en alldeles strålande dag idag och alla andra dagar! Vi älskar dig!

Att skriva

Jag har alltid skrivit. Alltid!

Nej, nu ljuger jag faktiskt lite. Jag minns att min fyra år äldre syster gärna lekte skola med mig innan jag själv börjat skolan och hon ville gärna lära mig skriva, men det ville inte jag. Men efter det att jag börjat skolan och lärt mig skriva, har jag alltid skrivit.

En av mina akilleshälar som lärare i svenska är att jag ibland har svårt att förklara varför ord stavas/uttalas som de gör eller varför man ska formulera meningar si eller så. För mig finns det på något sätt bara i kroppen. Jag ser när det blir rätt eller hör om det är fel. Oftast.

I den här bloggen tar jag mig ibland språkliga friheter. Jag ser det lite som skönlitterärt skrivande, där författaren själv väljer uttryck, utan att behöva följa språkregler till punkt och pricka. Jag väljer att leka med interpunktionen ibland och väljer att skriva lite slarvigare språk ibland. Jag vill ju gärna att ni som läser ska kunna ana min röst mellan alla ord. Skulle jag alltid skriva på högtravande svenskt skriftspråk med korrekt meningsbyggnad, så skulle min röst saknas. Då skulle jag saknas.

När jag gick i femte klass började jag skriva dagbok. Till en början i "riktiga" dagboksböcker och sedan i almanackor - en liten spalt varje dag och på lösa blad som veks in längst bak om jag hade mer att skriva. Skrivandet blev en slags ventil för mig skulle jag tro. Visst hade jag vänner under hela uppväxten, men olika saker gjorde att jag inte alltid vågade lita på någon annan. Vågade inte anförtro mig. Då skrev jag och fick ur mig alla tankar och all förvirring på det sättet istället.

Jag skrev dagbok i princip varje dag tills jag träffade min man 2002, alltså i nästan femton år. Jag höll väl på i ett halvår till, skulle jag tro, men det blev mer och mer sällan. Behovet fanns inte längre.

När jag var gravid med Hugo skrev jag graviddagbok och jag fortsatte att skriva dagligen under hans första år, men sedan räckte inte tiden till... Jag försökte att göra samma sak när Victor låg i magen, men jag kom aldrig igång. Tiden igen.

Vilket behov fyller då denna blogg? Än så länge har jag nog inte hittat hem helt och hållet. Det spretar åt flera olika håll. Men så får det vara ett tag till. Jag har mycket som vill ut. Mycket på ett ytligt plan, med barnbabbel och byggbilder. Det är mycket för min familj. Mina föräldrar bor drygt fyrtio mil härifrån och även om vi pratar i telefon ofta så kommer inte allt med. Så det som först och främst fick mig att börja blogga, var att det gav mina föräldrar en möjlighet att vara än mer delaktiga i barnbarnens (och för all del mitt) liv.

Så småningom finner jag säkert en tydligare riktning, men tills dess tänker jag skriva precis det som faller mig in. För att jag vill. För att jag kan. För att jag väljer.

Hjärt- och själ-spa del 2

(Del två dröjde lite längre än planerat, men jag har lyckats bli sjuk igen... Feber och svullen hals. Blä! Ja, ja, nån gång blir jag väl frisk.) Anna, Mia och jag har känt varann i tio år och vi delade arbetsrum i fem år, innan först Mia och sedan Anna slutade. De bästa fem åren i mitt yrkesliv, helt klart! Vi har träffats med och utan familjer under alla år, men sedan vi slutade arbeta ihop har våra samtal inte hunnit komma längre än till arbete, familj och husrenoveringar. Förra helgen hann vi äntligen förbi allt det där igen och hamnade i samtal om oss själva, våra drömmar och förhoppningar. Det är så befriande att känna att det är okej att säga vad som helst, utan att någon dömer en eller missförstår. De känner mig verkligen innan och utan, ibland nästan bättre än vad jag känner mig själv... Mellan allt prat och skratt hann vi både tillaga och äta smarrig mat. Färsk pasta, tomatsås, lufttorkad skinka, mozzarella, soltorkade tomater och basilika. Till det en härlig grönsallad med tomat, oliver, avocado. Mmm!

Lördagskvällen avlöpte annars i sällskap av vin och vinylskivor från 80-talet. Whitney Houston, Bryan Adams, Modern Talking, Pernilla Wahlgren, Culture Club... Schysst ackompanjemang till våra delvis nostalgiska samtal.

Vi sov länge på söndagen och fixade en härlig brunch innan vi styrde hemåt. Nybakade färskostbullar, äggröra, smoothie och en massa gott pålägg. Och lugn och ro. Och tyst.

När vi sedan stod och diskade hade vi kommit så långt i våra samtal så att vi kunde stå tysta bredvid varandra. DET var länge sedan! Annars brukar vi ha tre samtal igång samtidigt och bara bli klara med hälften...

Det var en helt ljuvlig helg, som gav ett överskott av lugn (som så väl behövs i vardagen).

Tusen tack, kära vänner, för att ni orkar lyssna och för att ni är så kloka och varma och nära.

Tusen tack, kära syster och svåger, för att vi fick låna er underbara tillflyktsort.

Hjärt- och själ-spa, del 1

Sent i fredags kväll var bilen framskottad och bagaget fullpackat och Anna, Mia och jag begav oss av till syrrans stuga utanför Strängnäs. Med tanke på hur vädret hade varit under dagen var vi beredda på "en jäkla resa", men det var inga som helst problem, varken på motorväg eller pluttliten lokalväg, och på knappa två timmar var vi framme. Väl på plats höll vi först på att inte komma in alls (och det hade väl bara varit sååå typiskt), men så småningom hade låset fått upp värmen och vi kunde komma in.

Den natten sov vi mer eller mindre fullt påklädda. För att över huvud taget kunna sova intalade sig Mia att hon sov i tält... Så kallt var det. Men belöningen kom tidigt. När vi drog upp rullgardinen var vi väldigt glada över att få vakna där!

  

Strålande sol och gnistrande snö skymtade därute.

 På väg ut i det kalla vackra vädret. En sådan dag!

 Vi tog bilen in till Strängnäs och besökte domkyrkan och en massa mysiga butiker. En ljuvlig lunch med tillhörande fika fick vi hos Ann-Louise på Grassagården.Det är precis ett sånt ställe som jag skulle vilja driva nån gång i framtiden. Litet, genuint och välkomnande med enbart hemlagat och hembakat.

Detta var en dag i lyx, en dag då vi verkligen fångade livets minutrar och tog vara på varenda en av dem. Efter en härlig långpromenad i solen åkte vi tillbaka till stugan och gjorde ingenting en stund.

Del två kommer...