Tystnad

Nu har jag varit nästan helt tyst i fyra dygn. En förkylning satte sig på stämbanden och så jobbade jag en dag för mycket, så i torsdags kväll försvann rösten.

Alla som någon gång träffat mig vet att jag sällan är tyst längre stunder. Jag pladdrar på om ditt och datt, pratar till och med högt för mig själv, sjunger gärna i bilen och är himla bra på att berätta långa och detaljerade historier i och utanför klassrummet. Pratar högt. Skrattar högt. Ofta.

Att vara tyst i fyra dygn. Gör det att orden svämmar över i kroppen och pyser ut genom öronen i bästa Kalle Anka-stil? Att fantastiska formuleringar och perfekta svar-på-tal samlas på hög och bara väntar på att komma till användning? Tja, första dagen, kanske även dag två.

Men nu är jag faktiskt bara tyst. Det är som tyst i huvudet också. Inga ord. Den tänkta romanen skrivs inte dagar som denna. Det blir istället ett vakuum. Fritt från formuleringar. Till slut tar tankarna slut och det är bara intet. Tyst. Tomt. Det märkliga är att det även blir tyst runtomkring. Familjen tystnar. Viskar. Samtalar inte. Tyst liv. Liv?

Imorgon ska jag jobba. Då öppnar jag ventilen igen. Släpper in ljud. Släpper ut ljud. Ord. Tankar. Liv. Det borde gå fort att återgå till pratet, snacket, pladdret och så är dessa dagar glömda. Dessa tysta.

Det är svårt. Svårt att inte ha någon röst. Att inte kunna göra sig hörd. Att inte kunna delta.

Fyra dagar. Är inget jämfört med en livstid. Utan en röst i livet.