När jag sa att jag inte tyckte att det kändes som ett bra kort på en födelsedagspresent och bad honom ställa tillbaka det, blev han jätteledsen. Han ville ju inte ge bort det, utan ha det själv.
Jaja, så jag köpte kortet åt honom.
Vid läggdags ville han säga "god natt" till kortet. När jag frågade honom vad det var för speciellt med just det där kortet och varför han ville köpa det, svarade han: "Hon såg så ledsen ut och jag tänkte att jag kunde bli hennes kompis."
Hjärtat svämmar över!
Dagen efter satte han sig och ritade en stund och sedan frågade han mig om jag kunde hämta "sån där klisterplast" och hjälpa honom att klippa ut en grej. Han behövde ha en dubbelhäftande tejpbit också, så att han kunde sätta den på plats...
Så. Nu behöver du inte vara själv, du lilla ledsna. Delad sorg är bara halva bördan, vet du...
Ibland undrar jag var den där ungen kommer ifrån, egentligen. Inte kan han väl vara mitt kloka barn, inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar