När tiden stått still...

...är det svårt att bara starta upp igen, som om ingenting har hänt. 

Ingenting har hänt, för övrigt. Det finns ingen tragisk historia bakom denna rekordlånga bloggtystnad. Bara en trött nästan trettioåttaårig kvinna, som ibland får slut på ord och alltid har sju saker att göra, som är färdig med fasader och tomma leenden. Jag vill gärna skriva, men det blir liksom inte av. Det kommer inga löften om att nu, nu, nu minsann, ska här skrivas eller att det åtminstone kommer ett inlägg i veckan. Vi får se vad det blir. Om det blir. Det som blir. 

Detta mitt första inlägg 2014 får bli rakt uppochner Jennie. Utan fasader - här är jag nu:

- jobbtung. Jag skulle så gärna vilja undervisa, bara undervisa, och inom min arbetstid kunna förbereda och efterarbeta alla lektioner så som eleverna förtjänar. Om jag ska göra mitt allra bästa i alla mina arbetsuppgifter behöver jag en 60-timmarsvecka istället för 46-timmars. Inte för att jag är långsam eller slö utan för att tiden helt enkelt inte räcker till, oavsett hur effektiv man är. 

- köksglad. För en vecka sedan skrev vi under köpekontraktet för vårt nya kök. Om en vecka går det i produktion och om nån månad kommer det till oss. Det känns som en riktigt milstolpe i vårt mångåriga husbygge. 

- mammig. Lillebror vill helst mamma. Vill helst somna på armen. Vill helst vakna bredvid mamma. Vill helst vara väldigt nära. Han får det. Även om jag sover bäst med eget utrymme. 

- längtansfull. Vi har en resa att se fram emot och den närmar sig snabbare än vi förstår. Nästa vecka ska hela familjen fixa pass, sedan är vi nästan redo.

- trött. Sådär allmänt energitom utan någon egentlig anledning. Behöver fylla på. 

- ännu mer längtansfull. Imorgon en dag med nära vänner, på tisdag en kväll med käraste syster, nästa helg tid med mor och far. Tanka tanka tanka. 

- men inte missnöjd. Finns så mycket vackert och varmt och kärleksfullt, roligt och spännande och glädjerikt häromkring. Nära. Jag försöker stanna upp och ta in det och vara i det. Det är väl därför jag inte skrivit här. Livet kommer emellan.