Det visste jag väl (egentligen)

Jag kan!

Än så länge har jag egentligen inte haft någon anledning att tro annat, men jag har en tendens att förringa min egen förmåga och att tro att jag nog inte är så bra som jag är, samtidigt som jag någonstans nog faktiskt vet att jag är så bra som jag är.

I våras hade jag sjuk ångest och nu i höst har jag känt mig bortkommen, men det är bara nåt larvigt spel för gallerierna (för mig själv) för att jag inte ska bli besviken om det mot all förmodan skulle gå åt skogen. Jag vet ju egentligen. Det här är ju det jag kan.

Jag har lagt ner mycket tid och verkligen ansträngt mig och jag har erfarenheten, så det är självklart att jag kan.

Egentligen.

Men nej, jag har nog missat nåt och det blev nog inte så bra och jag gjorde nog inte som man skulle och...och... ...och jag är klar. Inga om, inga men. Inga problem. Jag har klarat alla delar utan någon bakläxa. Nu väntar jag bara på den lilla papperslappen.

Examensbeviset.

Äntligen!! Hurra för mig!

För jag har tagit exaaaameeen! Fy faan va jag är bra!


(Man vill ju för allt i världen inte skryta...)