Då är det konstaterat

att jag är starkare i benen än i armarna.

Jonas och jag har bystat tegel. En pall tog en timme att få upp och utlagt i buntar om fem på taket. Jag bar uppför stegen och han tog emot. Sedan stod jag på ställningen och gav honom buntar som han la ut på taket i ett tjusigt mönster. Benen hade lätt (jaja, lite väl kaxigt kanske) kunnat gå upp och ner för den där stegen i en timme till, men de arma armarna...

De första fem 15-kilosbuntarna gick väl bra, men sedan... Pust, stånk och stön! Det är ju knappt att högerhanden orkar med att trycka på tangenterna tillräckligt hårt nu.

Resten av pallen gick på ren vilja. Så nu har jag i princip dödat livet på mina armar, som Hugo skulle ha uttryckt det hela.

Stackars mig! Stackars, stackars lilla mig!

(För det är ju förstås inget synd om Jonas, som har gjort resten av jobbet själv och som förmodligen kommer att få bysta upp merparten av de resterande 2,5 pallarna själv... Nej, det är det förstås inte.)