Hugo berättar historier hela tiden. I badrummet på morgonen mellan tandborstdragen, under frukostens intagande och hela långa vägen till dagis går munnen oavbrutet. Det är fullständigt osammanhängande och fantastiskt fantasifullt. Han börjar i en ände och flyger sedan åt tusen olika håll samtidigt – inspirerad av det han för tillfället råkar se, höra eller tänka på. I oändlighet.
Jag älskar ju hans fantasi förstås. Den har han nog ärvt av mig. Åh, vad min fantasi har räddat mig från mycket. Från ensamhet och rädslor, genom hela livet. Jag vill för allt i världen inte ta ifrån honom hans fantasi.
Men. Vid middagsbordet häromdagen var jag faktiskt tvungen att be honom vara tyst en liten stund. Mitt huvud hade blivit fullt. Den tystnaden varade…inte. Inte ens två sekunder.
Då gav jag upp.
Hej hopp....
SvaraRaderahihihiiiii...ja din fantasi & räddat oss andra oxå genom åren :-)
med "kirkuthundar" bla....
Ja han har då definitivt ärvt din fantasi..keep going...
Kramizzzz
Jo, hoppas inte den där fantasin gör honom lika mörkrädd som jag bara...
SvaraRadera