Orka vara jag

Okej, så här är det: Jag är sjukskriven. Inte för att jag inte orkar jobba, utan för att det är det enda jag orkar.

Jag har varit en bra lärare hela läsåret. Lite sen med rättningen kanske. Lite trista (och ibland något oplanerade) lektioner kanske. Lite mindre tålamod än vanligt kanske. Lite färre skratt emellanåt kanske. Men jag har gjort mitt jobb och jag har gjort det bra, för när jag är som jag brukar är jag bättre än bra. Det har årets elever inte fått se.

Jag har kämpat och stretat emot, varit en duktig flicka som löser den uppgift hon blivit ålagd. Sagt att det är lite jobbigt, men det funkar. Börjat att skratta mer på jobbet igen. Kommit igång, varvat upp på väg mot mitt vanliga lärarjag. Allt är lugnt.

På ytan.

På jobbet.

All energi har lagts på jobbet, på ytan. Hemma har jag inte orkat. Jag har nog gjort det jag ska hemma också. Barnen har varit hela, rena, mätta och i tid hela läsåret. De har fått kramar varje dag och godnattsaga varje kväll. Diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare har jobbat. På ytan fungerar det bra hemma också. Vi är ju två, tack och lov! (Tack och lov!) Men jag har inte riktigt varit med. Jag har fallit för minsta lilla och bara känt mig blä.

Nu är jag redo att ändra på det.

Läkaren pressade mig att SJÄLV säga att jag behöver vara heltidssjukskriven ett tag. Det var skitjobbigt att säga det högt. Jag ville så gärna att HAN skulle säga det istället. Att han skulle vara LÄKAREN som gav mig ett recept på välmående. Att HAN pekade med hela handen och sa "Du ska vara sjukskriven nu, Jennie!". Istället blev det JAG som fick säga de orden. Och jag tyckte att han var världens sämsta läkare!

I ungefär tre minuter.

Tills jag fattade varför det var viktigt att det var mina ord. För efteråt frågade han mig (den efter-gråten-hulkande mig) om det kändes lättare nu, nu när det var sagt. Det gjorde det! Påtagligt lättare att andas. Då förklarade han för mig varför det var viktigt att jag sa det själv - det var en början till sjukdomsinsikt. Om jag själv inte kan lära känna mina gränser så kommer jag trilla dit igen. Ingen annan kommer att hålla koll på mitt mående på samma sätt. JAG måste kunna säga ifrån i tid själv nästa gång. SÅ KLART. Så klokt. Tack.

Det är bara jag som kan orka vara JAG.