Ve och fasa!

Piratriddaren Hugo har haft en himla lyckad helg, skulle jag gissa. Igår tog han med sig övriga besättningen för att se på ett stort sjörövarskepp. Fasa-skeppet. Att det var murket och trasigt gjorde ingenting. Att det var nästan 400 år gammalt gjorde heller ingenting. Inte ens att det legat på haaavets botten gjorde någonting. Det sista Hugo sa innan han somnade var: "Mamma, jag tycker vi tittar på det där Fasa-skeppet snart igen." Åh, min kulturelle son!!

Livet i barnaögon

"Mamma, när jag var stor, alltså när jag var yngre, då var jag skogshuggare." Hugo, 3,5 år

Tiden går...

...och idag är det ett år sedan Jonas bröt foten. Det är också ett år sedan Hugo bytte till dagisavdelning Kaos och ett år sedan jag kände mig stor, trött och uppgiven. Idag är foten hel, avdelningen är fortfarande kaos och jag känner mig lagom, trött och tämligen tillfreds. Ja, tänk va tiden går...

Äntligen ett embryo

Om du inte vet något om din egen historia kan du inte lära dig på djupet om andras. Där är utgångspunkten för min C-uppsats i historiedidaktik. Att man måste ge eleverna möjlighet att lära känna sin egen familjs bakgrund för att det ska vara någon idé att undervisa om världshistorien. Det jag tror mig vilja undersöka är om de historieläsande eleverna på gymnasiet ges utrymme för detta och hur det går till. Kommer det att finnas tid till det i den nya historiekursen som ska bli obligatorisk för alla gymnasieprogram? En början är alltid skönt att starta med... och någon gång ska det allt bli en fullvuxen uppsats. Helst innan vecka 23, för då är det opponering. Det känns i alla fall väldigt skönt att vara på väg och att ha tagit ut en riktning. Sedan får vi se vilka vägskäl som dyker upp. Vem vet, det kanske blir något helt annat innan jag är klar... Förmodligen blir det så.

Inspiration

I måndags kväll var jag och syster på en inspirationskväll på Rival i Stockholm. "Spread your wings" var det övergripande temat. Agneta Sjödin pratade om sitt kliv ur rampljuset och in i böckernas värld. Såå intressant. Pilgrimsvandringen på 80 mil som hon gjorde för några år sedan var en utmaning från Paulo Coelho. Tänk att vara så tummis med Alkemistens pappa! Och tänk att jag är syster till Agnetas hemliga stand in. Jana Söderberg (coach etc) pratade om sin uppväxt i DDR och flykten därifrån. Hon kom hela tiden tillbaka till att vi själva väljer hur livet ska bli. När hon sa att man skulle avsluta varje dag på ett glatt sätt för att ha ett positivt minne av just den dagen, fick jag dåligt samvete. Usch, så ofta jag bråkar med Hugo precis innan sängdags... Jag kan till och med morra åt honom om han inte somnar tillräckligt fort när jag själv är trött. Blä! Han kan ju själv inte välja hur han vill avsluta sin dag. Men nu tänker jag på det där hela tiden och försöker att tagga ner och låta honom få en mysig avslutning. Som ikväll, när alla tre killarna myste i Hugos soffa medan jag fixade välling. Det sista jag hörde därinifrån var ett asgarv! Siste inspiratören för kvällen var Paolo Roberto. Herregud! Karln är ju skitrolig och smart och har en underbar självdistans. Får ni möjlighet att lyssna på honom - gör det! Det är svårt att beskriva det han sa, för det var så starkt kopplat till ett enormt expressivt kroppsspråk. Men en skön kommentar som fastnat handlade om hans sätt att tackla svårigheter eller utmaningar: "Bring it on, din lilla räka! Bring it on!" Det ska jag definitivt använda. Massor! Nu vet ni vems fel det är.

Så sant!

Jag tänker inte alltid skriva en massa inlägg varje dag, men jag måste bara citera det Bodil Malmsten skrev på sin blogg 27 januari:

Jag har säng att sova i, böcker att läsa, mat, familj, vänner, släkt, människor. Vad vi är lyckliga. Vi måste vara lyckliga. Vi måste veta hur lyckliga vi är. Vi är de av ödet oförtjänt lyckligt lottade och det måste vi veta. Vi har lyckoplikt. Bara så.

A never-ending story

Hugo berättar historier hela tiden. I badrummet på morgonen mellan tandborstdragen, under frukostens intagande och hela långa vägen till dagis går munnen oavbrutet. Det är fullständigt osammanhängande och fantastiskt fantasifullt. Han börjar i en ände och flyger sedan åt tusen olika håll samtidigt – inspirerad av det han för tillfället råkar se, höra eller tänka på. I oändlighet.

Jag älskar ju hans fantasi förstås. Den har han nog ärvt av mig. Åh, vad min fantasi har räddat mig från mycket. Från ensamhet och rädslor, genom hela livet. Jag vill för allt i världen inte ta ifrån honom hans fantasi.

Men. Vid middagsbordet häromdagen var jag faktiskt tvungen att be honom vara tyst en liten stund. Mitt huvud hade blivit fullt. Den tystnaden varade…inte. Inte ens två sekunder.

Då gav jag upp.