Måndagslistan v 22 blir ingen lista

Idag har det varit en sorglig måndag, då vi har begravt vår mormor i Grästorp. Hela ceremonin var så vacker och dekorationerna i kyrkan likaså. Prästen kände mormor, så det han sa om henne kom från hans hjärta och visade att inte bara vi nära såg henne som hon var, utan hon sken igenom även hos andra.

Jag trodde nog inte att det skulle komma så många tårar idag som det gjorde. Trodde jag hade gråtit ur mig det mesta. Men i hjärtat gjorde sorgen ont när kyrkklockorna i "gammelmorfarns" kyrka ringde en sista gång för hans lella tös. Sorgen ryms inte helt i hjärtat ännu.

Sakta men säkert kommer ändå fler och fler glada minnen fram och vid minnesstunden efteråt ekade ett och annat gapskratt. Så som det lätt blir när människor som tycker om varandra på riktigt träffas. Oavsett anledningen till att vi sågs just idag.

Mormor och morfar var navet i den här delen av min släkt och jag är så tacksam över allt fint och roligt, festligt och vardagligt som vi gjort tillsammans allihop. Vår familj, mosters familj och mormor och morfar. Vi kusiner är uppväxta så nära varandra och även om vi nu bor långt ifrån, så känns vi fortfarande på vissa plan mer som syskon allihop än som kusiner. Men det var faktiskt inte bara mormor som var omgiven av en stor familj med fyra barnbarn och många barnbarnsbarn. Vi andra har ju den familjen kvar. Sådana här dagar känns det så tryggt.

Att inte vara ensam.


Håll mitt hjärta, håll min själ.