No more "mammas pluttbebis"

Alldeles galet är det.

Att det finns ett skåp med hans namn på.

Att det finns ett skåp som är hans.

Att det finns en förskola som är hans.

Något har tagit slut idag och något nytt har tagit vid.

Någon annan kommer att få gosa med min nyvakne lille skrutt efter middagsvilan.

Lite ont i magen, men med ett stort leende på läpparna. Så känner jag efter första dagen.

Han har haft så roligt och var så duktig i matsalen och sov så skönt tillsammans med de andra och undersökte alla saker och verkade trivas direkt. Det känns så bra!

Magontet har inte med förskolan att göra - det har bara med mig att göra. Nu är han stor. Och nu ska vi in i hjulet och snurra allihop. Vet inte riktigt om jag vill det. Om jag är redo...