Sedan mer än ett år tillbaka är detta en sovande blogg.
Inte avslutad. Inte nedlagd. Nödvändigtvis.
Slumrande.
The Lost Gardens of Heligan, St Austell, Cornwall
onsdag 30 augusti 2017
Sovande blogg
Hej!
Sedan mer än ett år tillbaka är detta en sovande blogg.
Inte avslutad. Inte nedlagd. Nödvändigtvis.
Slumrande.
Sedan mer än ett år tillbaka är detta en sovande blogg.
Inte avslutad. Inte nedlagd. Nödvändigtvis.
Slumrande.
torsdag 31 mars 2016
40 år
Idag är det dags. Dags att lämna 30-årsåldern och kliva in i ett nytt decennium i livet. 40-talet!
Eftersom Jonas åker till jobbet på tok för tidigt, fick barnen i uppdrag att fira mig. 06:20 kom de med bricka och paket. Gah! Hugo hade väckt Victor, men upptäckt att klockan bara var 05:29, så de tittade på tv en stund... Tokiga härliga barn!
Jag tjuvstartade lite i påskhelgen med kalasmiddag för släkten och fortsätter kommande helg med partykalas med vänner. Mitt i allt känns det skönt att få fira och bara tänka på det. Tanka kärlek och energi.
Mor och far och syster stod för en alldeles makalös överraskningspresent - en resa till New York i sommar!! Jag började gråta när jag förstod att jag ska få återvända till denna fantastiska stad tillsammans med min mor, min syster och min äldste systerson. Helt galet! Underbart!
Nu har jag några månader på mig att lära känna min sprillans nya kamera (tusen tack, kära svärföräldrar!) så att jag kan ta en massa tjusiga bilder och visa resten av familjen. Det kommer behövas några lektioner från svärfar först, tror jag bestämt.
Tack också till alla andra som på ett eller annat sätt har firat mig redan eller har tänkt att fira mig. Ni ger mig så mycket energi!
Men hörrni, 40 år...
...känns ganska scary. Jag är ju egentligen bara 28 år fortfarande eller kanske bara 23. Att då ha ett körkort som visar på 40 - lite läskigt faktiskt. Det läskiga ligger i omgivningen, för om jag är 40, då innebär det att mina föräldrar inte är 52 längre och eftersom jag var gravid på min 30-årsfest så betyder det att mina barn inte är pluttiga längre. Det är svårt att hänga med i livets svängar ibland och det känns som om flera år bara har försvunnit iväg utan någon substans. Ända tills jag faktiskt tänker på vad jag varit med om, vad jag hunnit med, hur jag har utvecklats.
...känns ju också ganska bra. Jag vet inte om det sitter i siffran eller om det beror på det jag jobbar på att förändra just nu, men jag känner att jag nu i livet kan stå upp mer för mig själv och säga ifrån när allt inte är okej. Jag orkar inte tjafsa och har inte tid att fokusera på det negativa. Som 40-åring tänker jag ha mig själv och min familj i fokus.
Just idag är jag nyfiken på vad mer jag kommer att uppleva och hitta på och det finns bara ett sätt att få reda på det: Genom att leva livet!
Eftersom Jonas åker till jobbet på tok för tidigt, fick barnen i uppdrag att fira mig. 06:20 kom de med bricka och paket. Gah! Hugo hade väckt Victor, men upptäckt att klockan bara var 05:29, så de tittade på tv en stund... Tokiga härliga barn!
Förutom den traditionella födelsedagsbrickan (tack för mackan, Jonas!) och vacker sång, hade de förstås paket med sig. Utanpå stod det skrivet: ”En sån här ska vi testa."
Haha! Jag ska få flyga luftballong! Så himla häftigt! Tillsammans med Jonas, men inte med barnen. "Det var 18-årsgräns" berättade Hugo. Och så berättade han att de (han och lillebror) har kommit överens om att jag minsann ska få bygga ihop legot alldeles själv, men att vi sedan har det tillsammans alla tre. Helt okej deal för mig! :)
Jag tjuvstartade lite i påskhelgen med kalasmiddag för släkten och fortsätter kommande helg med partykalas med vänner. Mitt i allt känns det skönt att få fira och bara tänka på det. Tanka kärlek och energi.
Mor och far och syster stod för en alldeles makalös överraskningspresent - en resa till New York i sommar!! Jag började gråta när jag förstod att jag ska få återvända till denna fantastiska stad tillsammans med min mor, min syster och min äldste systerson. Helt galet! Underbart!
Nu har jag några månader på mig att lära känna min sprillans nya kamera (tusen tack, kära svärföräldrar!) så att jag kan ta en massa tjusiga bilder och visa resten av familjen. Det kommer behövas några lektioner från svärfar först, tror jag bestämt.
Tack också till alla andra som på ett eller annat sätt har firat mig redan eller har tänkt att fira mig. Ni ger mig så mycket energi!
 |
| The Big Apple |
Men hörrni, 40 år...
...känns ganska scary. Jag är ju egentligen bara 28 år fortfarande eller kanske bara 23. Att då ha ett körkort som visar på 40 - lite läskigt faktiskt. Det läskiga ligger i omgivningen, för om jag är 40, då innebär det att mina föräldrar inte är 52 längre och eftersom jag var gravid på min 30-årsfest så betyder det att mina barn inte är pluttiga längre. Det är svårt att hänga med i livets svängar ibland och det känns som om flera år bara har försvunnit iväg utan någon substans. Ända tills jag faktiskt tänker på vad jag varit med om, vad jag hunnit med, hur jag har utvecklats.
...känns ju också ganska bra. Jag vet inte om det sitter i siffran eller om det beror på det jag jobbar på att förändra just nu, men jag känner att jag nu i livet kan stå upp mer för mig själv och säga ifrån när allt inte är okej. Jag orkar inte tjafsa och har inte tid att fokusera på det negativa. Som 40-åring tänker jag ha mig själv och min familj i fokus.
Just idag är jag nyfiken på vad mer jag kommer att uppleva och hitta på och det finns bara ett sätt att få reda på det: Genom att leva livet!
torsdag 24 mars 2016
...och nu då?
Nu har snart en månad gått sedan mitt senaste inlägg och en dryg månad sedan jag blev sjukskriven. Jag är fortfarande hemma och försöker fokusera på mig, på att må bra, på att orka, på att sova.
Jag känner mig lugnare och starkare mentalt och är mer aktiv, men jag orkar inte så mycket. Jag sover minst som jag ska på nätterna, men behöver ändå vila en stund mitt på dagen för att energin ska räcka. Det är en tung trötthet som finns där hela tiden. Så här var det inte för några veckor sedan, då jag var mycket piggare, men nu är det som om allt har kommit ikapp mig. Det tog en månad för mig att koppla bort och slappna av och nu kommer en våg av utmattning igen. Jag visste inte att jag kunde vara så här trött som jag är nu.
Jag är så tacksam över att det är jag som har ansvaret för att få iväg barnen till skolan på morgonen. Det ger mig en dygnsrytm att följa och får mig att komma upp och komma ut. Promenaderna, även om de ibland är väldigt korta, har blivit viktiga inslag i dagsrutinen. Nu har dessutom några kvällspromenader med vänner letat sig in i veckoplaneringen och det är sånt som ger mig mental styrka.
När nu sömn och motion är på bättringsväg har jag fått nya fokusområden av min psykolog. Det jag nu ska bli bättre på är att välja hur jag reagerar och agerar i olika situationer som brukar göra mig stressad eller nedstämd eller som brukar påverka mig negativt på andra sätt. Det känns som en svår process att komma underfund med och att lära mig att tänka och handla på andra sätt än det invanda. Det är svårt att lära (nästan) 40-åriga hundar att sitta, men inte omöjligt!
Att bli bättre på att säga nej eller egentligen att kanske inte säga ja direkt utan be att få fundera en stund först.
Att leta alternativa vägar istället för att bli arg/ledsen/stressad när något inte blir precis som jag har tänkt mig det.
Att fokusera på det som är bra och fungerar istället för att hålla fast vid det som inte är så bra.
Att tänka efter varför - f ö r v e m - jag gör det jag gör.
Det mesta jag gör, gör jag för andras skull. För att någon annan inte ska bli arg, besviken eller ledsen, för att någon annan inte orkar, för att någon annan ska bli glad eller må bra, för att jag tror att någon annan räknar med mig eller förväntar sig det av mig. För att någon annan ska tycka om mig. För om jag lyckas med detta - att få andra att må bra och vara nöjda - då mår jag själv bra. Tror jag. Men ibland är det på bekostnad av mitt eget välmående.
(Vill bara påpeka en sak - jag har gått omkring länge och trott att jag är en sån där stark person som inte bryr mig om vad andra tycker om mig, att det inte är viktigt för mig att vara omtyckt, att det är lite fult för en stark och rak och framåt person som mig att vilja bli omtyckt, att det minsann är viktigare att göra rätt i alla lägen än vad andra ska tycka. Jag har upptäckt att jag har gått omkring länge och trott fel. Det har egentligen varit jätteviktigt för mig vad andra tycker, hur andra uppfattar mig. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel - det vet jag inte längre och det är kanske inte heller huvudsaken.)
Jag behöver bli bättre på att göra saker för min skull, för att jag ska må bra och känna ro, trygghet, lugn och tillit. Det handlar förstås både om att göra saker för mig (läsa en härlig roman till exempel) och att göra saker för andra (baka en drömtårta till min man till exempel), men utgångspunkten för dem båda behöver vara fri från stress, huvudvärk och utomstående (eller egenskapade) krav.
Allt detta går förstås att applicera på mitt arbete också. Som lärare gör jag allting för andra - det ingår liksom i uppdraget, men det är själva uppdraget jag behöver jobba tydligare mot. Bli bättre på att hålla koll på vad som faktiskt är mina arbetsuppgifter och på vad som bara är självpåtaget eller pålagt från andra håll ovanpå det jag egentligen ska ägna mig åt. Bli bättre på att hålla koll på min arbetstid.
Jag har arbetat i gymnasieskolan i 15 år och jag har en arbetsvecka på 45 timmar, varav ca 10 timmar är förtroendetid - tid som jag gör när och var jag vill och som jag kan "spara" till en vecka när jag vet att jag har mycket rättning/planering eller samtal. Problemet är bara att jag aldrig har detaljräknat min förtroendetid! Jag har ingen susning om hur många timmar jag lägger ner på jobbet varje år, utöver de 35 timmar som är arbetsplatsförlagda varje vecka. Det enda jag är stensäker på är att jag inte har jobbat för lite tid... Jag har aldrig haft en vecka där jag inte har använt förtroendetid och det är många veckor som kräver extra, men till dem har jag inte några "sparade" timmar inte - det blir istället ett merarbete. Att rätta eller planera under en heldag på jullovet, sportlovet eller påsklovet är standard, fastän det alltså är tid som jag redan har arbetat in. Undra hur mycket "frivillig" övertid jag har jobbat under dessa år? Usch, jag vill nog inte veta...
När jag så småningom börjar jobba igen är detta en av de viktigaste förändringarna jag måste göra - att skriva ner min arbetstid och att be om hjälp att prioritera bort sådant jag faktiskt inte hinner utföra inom min arbetstid och att kunna känna mig nöjd med ett lektionsupplägg fastän jag vet att det skulle kunna bli mycket bättre om jag lade ner ytterligare en timmas arbete på just den lektionen (på en av veckans ca 15 lektioner). Jag vet bara inte än hur jag ska göra för att inte känna mig stressad och misslyckad i en sådan situation. Det är en jättestor utmaning för mig och det handlar om att ändra ett sätt att tänka och ett sätt att vara och en syn på mig själv som jag har haft i hela mitt vuxna liv (och förmodligen längre än så).
Det tar tid och är jättesvårt och kräver mycket energi att ändra sina tankebanor. Det är väl därför jag är så himla trött nu, samtidigt som jag trots allt mår bättre inombords än för en månad sedan.
Jag känner mig lugnare och starkare mentalt och är mer aktiv, men jag orkar inte så mycket. Jag sover minst som jag ska på nätterna, men behöver ändå vila en stund mitt på dagen för att energin ska räcka. Det är en tung trötthet som finns där hela tiden. Så här var det inte för några veckor sedan, då jag var mycket piggare, men nu är det som om allt har kommit ikapp mig. Det tog en månad för mig att koppla bort och slappna av och nu kommer en våg av utmattning igen. Jag visste inte att jag kunde vara så här trött som jag är nu.
Jag är så tacksam över att det är jag som har ansvaret för att få iväg barnen till skolan på morgonen. Det ger mig en dygnsrytm att följa och får mig att komma upp och komma ut. Promenaderna, även om de ibland är väldigt korta, har blivit viktiga inslag i dagsrutinen. Nu har dessutom några kvällspromenader med vänner letat sig in i veckoplaneringen och det är sånt som ger mig mental styrka.
När nu sömn och motion är på bättringsväg har jag fått nya fokusområden av min psykolog. Det jag nu ska bli bättre på är att välja hur jag reagerar och agerar i olika situationer som brukar göra mig stressad eller nedstämd eller som brukar påverka mig negativt på andra sätt. Det känns som en svår process att komma underfund med och att lära mig att tänka och handla på andra sätt än det invanda. Det är svårt att lära (nästan) 40-åriga hundar att sitta, men inte omöjligt!
Att bli bättre på att säga nej eller egentligen att kanske inte säga ja direkt utan be att få fundera en stund först.
Att leta alternativa vägar istället för att bli arg/ledsen/stressad när något inte blir precis som jag har tänkt mig det.
Att fokusera på det som är bra och fungerar istället för att hålla fast vid det som inte är så bra.
Att tänka efter varför - f ö r v e m - jag gör det jag gör.
Det mesta jag gör, gör jag för andras skull. För att någon annan inte ska bli arg, besviken eller ledsen, för att någon annan inte orkar, för att någon annan ska bli glad eller må bra, för att jag tror att någon annan räknar med mig eller förväntar sig det av mig. För att någon annan ska tycka om mig. För om jag lyckas med detta - att få andra att må bra och vara nöjda - då mår jag själv bra. Tror jag. Men ibland är det på bekostnad av mitt eget välmående.
(Vill bara påpeka en sak - jag har gått omkring länge och trott att jag är en sån där stark person som inte bryr mig om vad andra tycker om mig, att det inte är viktigt för mig att vara omtyckt, att det är lite fult för en stark och rak och framåt person som mig att vilja bli omtyckt, att det minsann är viktigare att göra rätt i alla lägen än vad andra ska tycka. Jag har upptäckt att jag har gått omkring länge och trott fel. Det har egentligen varit jätteviktigt för mig vad andra tycker, hur andra uppfattar mig. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel - det vet jag inte längre och det är kanske inte heller huvudsaken.)
Jag behöver bli bättre på att göra saker för min skull, för att jag ska må bra och känna ro, trygghet, lugn och tillit. Det handlar förstås både om att göra saker för mig (läsa en härlig roman till exempel) och att göra saker för andra (baka en drömtårta till min man till exempel), men utgångspunkten för dem båda behöver vara fri från stress, huvudvärk och utomstående (eller egenskapade) krav.
Allt detta går förstås att applicera på mitt arbete också. Som lärare gör jag allting för andra - det ingår liksom i uppdraget, men det är själva uppdraget jag behöver jobba tydligare mot. Bli bättre på att hålla koll på vad som faktiskt är mina arbetsuppgifter och på vad som bara är självpåtaget eller pålagt från andra håll ovanpå det jag egentligen ska ägna mig åt. Bli bättre på att hålla koll på min arbetstid.
Jag har arbetat i gymnasieskolan i 15 år och jag har en arbetsvecka på 45 timmar, varav ca 10 timmar är förtroendetid - tid som jag gör när och var jag vill och som jag kan "spara" till en vecka när jag vet att jag har mycket rättning/planering eller samtal. Problemet är bara att jag aldrig har detaljräknat min förtroendetid! Jag har ingen susning om hur många timmar jag lägger ner på jobbet varje år, utöver de 35 timmar som är arbetsplatsförlagda varje vecka. Det enda jag är stensäker på är att jag inte har jobbat för lite tid... Jag har aldrig haft en vecka där jag inte har använt förtroendetid och det är många veckor som kräver extra, men till dem har jag inte några "sparade" timmar inte - det blir istället ett merarbete. Att rätta eller planera under en heldag på jullovet, sportlovet eller påsklovet är standard, fastän det alltså är tid som jag redan har arbetat in. Undra hur mycket "frivillig" övertid jag har jobbat under dessa år? Usch, jag vill nog inte veta...
När jag så småningom börjar jobba igen är detta en av de viktigaste förändringarna jag måste göra - att skriva ner min arbetstid och att be om hjälp att prioritera bort sådant jag faktiskt inte hinner utföra inom min arbetstid och att kunna känna mig nöjd med ett lektionsupplägg fastän jag vet att det skulle kunna bli mycket bättre om jag lade ner ytterligare en timmas arbete på just den lektionen (på en av veckans ca 15 lektioner). Jag vet bara inte än hur jag ska göra för att inte känna mig stressad och misslyckad i en sådan situation. Det är en jättestor utmaning för mig och det handlar om att ändra ett sätt att tänka och ett sätt att vara och en syn på mig själv som jag har haft i hela mitt vuxna liv (och förmodligen längre än så).
Det tar tid och är jättesvårt och kräver mycket energi att ändra sina tankebanor. Det är väl därför jag är så himla trött nu, samtidigt som jag trots allt mår bättre inombords än för en månad sedan.
lördag 27 februari 2016
Korrekturbakning
För att få en anledning att börja vilja baka igen anmälde jag mitt intresse för att korrekturbaka ett par recept till Therésia Franklins kommande serie bakböcker. Jo, det ska nämligen bli en serie med tre böcker, en om småkakor, en om mjuka kakor och en om godis. Kul! Therésia driver också bloggen Söta saker där jag brukade vara med och baka Månadens sötsak för evigheter sedan.
Förra veckan fick jag ett mejl med två recept och nu är de testade båda två.
Förra veckan fick jag ett mejl med två recept och nu är de testade båda två.
Blondies med vit choklad och valnötter - rejält söta, men riktigt goda.
Flygande tefat med choklad och jordnötter - en ny favorit!! SÅ goda!
Det ska bli roligt att se om dessa båda bakverk överlever korrekturbakning och bokredigering och om de finns med i de färdiga böckerna så småningom. Åtminstone de flygande tefaten har redan en given plats i mina kakburkar oavsett.
Och visst var det härligt att bli kletig om fingrarna igen och slicka av visparna och provsmaka något alldeles nytt. På gång på gång så smått. :)
onsdag 24 februari 2016
Läsa skriva baka skratta
Fyra sysselsättningar jag mår bra av. Som jag utan att tänka på det nästan slutat med (åtminstone tre). Som jag så smått börjar komma igång med igen.
Läsa. Dessa dagar hemma har jag läst om två favoritböcker på engelska, börjat på en tredje omläsning och dessutom börjat på en nyfådd bok. Slukar dem. Bara för att jag vill, så som jag velat hela mitt liv. Inte för att jag måste för jobbets räkning. Läsningen är avkoppling och påfyllning av fantasi. Fantasi behöver vi för att drömma. Drömma behöver vi för att se en framtid. Den finns där.
Skriva. Ja, det är väl alldeles uppenbart. De senaste åren har skrivandet minskat mer och mer och på sistone nästan stått helt still. Orden har varit kvar i huvudet allihop och det har som blivit knôkfullt där. I över tio års tid (från yngre tonåren) skrev jag dagbok varje dag. Varje dag. Det var en kanal för alla funderingar och tankar som virvlade runt och annars skulle ha tagit all tid. När jag slutade hittade jag andra sätt att skriva. Skrev sporadiskt under graviditeter och föräldraledigheter. Startade en blogg. Så lite som jag skrivit det senaste halvåret; så lite har jag aldrig skrivit i hela mitt liv. Och nu sitter orden som en slempropp i själen och vill ut. Jag har så många oskrivna berättelser som nog inte blir skrivna nu heller, men de smyger ut tillsammans med orden jag skriver nu. Förlösande. Det blir som att köra ett rengöringsprogram för diskmaskinen - all skit försvinner. :) Att sluta skriva får jag sluta upp med!
Baka. Lust. Glädje. Fokus. Tidigare har bakning fungerat som en ventil. När livet varit trist och jobbigt har det alltid funkat att baka en kladdkaka på ett kick så har allt blivit lite bättre. När lusten att baka försvinner, försvinner också min naturliga meditation, för det är vad bakning har varit för mig. En stunds fokus och återhämtning som ger glädje för fler än bara mig. Det känns jobbigt att inse att jag faktiskt har slutat baka. Det lilla jag har bakat har varit av någon slags jäkla plikt, en förväntan jag lagt på mig själv - här ska bjudas på hembakt! Det är tråkigt när ens nöjen blir till måsten. Då stänger jag av helt istället. MEN inte längre! Jag överraskade med drömtårta häromveckan - för att det är Jonas favorit. Bakade blondies häromdagen och har ingredienser väntandes på köksbänken nu.
Skratta. Detta livgivande bubblande smittande. Det har jag inte slutat helt med. Hade jag gjort det så hade jag nog legat i fosterställning konstant vid det här laget och där är jag absolut inte. Det är skrattet som har hållit mig igång. Mina barn. Alltså de är så roliga så jag skrattar högt åt dem varje dag. De har sådan humor och vet precis hur man ska larva sig på bästa sätt. Victors kommentarer på allt, Hugos underfundiga ironi. Victor ÄLSKAR att se på roliga klipp och häromdagen skrattade vi så vi tjöt båda två. Min man. Alltså hans humor är fullständigt knäpp. På vår första "date" berättade han en snuskig historia. Han har berättat att han ångrade sig i samma stund som han började berätta den, men för mig var det helt rätt! Precis såna historier som jag hört berättats under hela min uppväxt, som fick mig att känna mig helt tillfreds med honom. Det gör jag fortfarande. Och han kan fortfarande få mig att skratta. Från hjärtat. Från tårna. Mina vänner och kollegor. Alltså det är så lätt att skratta tillsammans med dem och jag har sådan tur att de finns. Skrattet var nog lite avmattat i höstas, men det har vänt tillbaka först och är väl ett tecken på den där viljan jag skrivit om tidigare. Viljan till förändring. Viljan att må bra.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Skratta.
tisdag 23 februari 2016
Hur mår jag bra igen?
Första sjukskrivningsdagen gick jag omkring här hemma som en osalig ande och kunde inte ta mig för någonting alls. Vad ska jag göra? Vad får jag göra? Vad gör mina elever nu? Undrar de vad jag är för sjuk? Vem berättar för dem? Berättar nån för dem? Varför bryr jag mig om dem just nu? och så tar vi det hela ett varv till.
Andra dagen sov jag. Sov sov sov. Åkte och handlade mat. Gjorde lasagne. Träffade psykologen.
Åh, min psykolog! Jag gillar henne. Jag störtgråter (jäkla tårkanaler att vara överfyllda hela tiden!) varenda gång vi ses, men känner mig så mycket lättare när jag går därifrån.
Den här gången blev det bara en stilla gråt, en sån där insiktens gråt, lättnandets gråt som bara känns BRA på alla plan, egentligen bara tårar som rinner utan tillhörande gråt.
Mina frågor till henne var: Vad är okej att göra när man är sjukskriven? och Hur ska jag göra för att komma igång att må bra?
Jag är ju inte dum i huvet och har läst en del psykologi och pedagogik och metodik och allt sånt, så jag hade en lista med saker jag tror behöver förändras för att jag ska börja må bra igen och så småningom fungera bra både hemma och på jobbet. Men när man känner sig handlingsförlamad är det svårt att börja.
Det hjälpte hon mig med. (Så klart. Del av hennes jobb. Jag vet.)
Sömn och motion. Där ska jag börja.
Det är ganska logiskt att jag inte orkar när jag inte sover mer än fem timmar per natt. Logiskt. Börja där så kommer energin. Så nu har jag väckarklocka inte bara på morgonen, utan även på kvällen. Som värsta Skalman. En signal för att väcka mig ut vakendvalan så att jag kommer i säng. Jag har lite andra tricks också för att verkligen somna bra, men det är pluttdetaljer. Läsa en god bok, är en sådan detalj.
Att ta bilen när jag lämnar barnen på skolan 600 METER hemifrån är faktiskt höjden av lathet. JAG VET! Det får jag ta och sluta med. NU.
V A R D A G S M O T I O N är en fiffig sak.
Att få en promenad i kroppen redan på morgonen borde hjälpa mig igång. Så nu går vi. I fallande snö eller vaknande sol. Det är rätt mysigt. Och skönt att ha rosor på kinderna. Börja simma igen, kanske testa yoga - sånt jag ska ta itu med dessa veckor. Kvällspromenad - både för motion och bättre sömn - är också ordinerat. Har jag då trevligt sällskap på vägen så får jag dessutom in mitt tredje uppdrag från psykologen.
Att MÅ BRA. Alltså att göra saker jag mår bra av. Jag är liksom inte van vid att vara sjukskriven och vet inte vad jag FÅR göra, så jag frågade om jag får åka in till Stockholm och gå i affärer en hel dag om jag vill, nu när jag är sjukskriven, eller om jag får gå på museum eller sitta på café med någon dagledig vän. Får jag det? Eller gå på bio eller gå ut och äta middag på nån trevlig restaurang en kväll? Och psykologen svarade med eftertryck: "JAAA! Du inte bara får göra det, utan du SKA göra det! Du ska göra sånt som DU mår bra av! Nu ska du tänka på dig själv och din familj. BARA det."
Jag är ju inte sjukskriven på grund av diskbråck, jag är sjukskriven på grund av själsbråck. Och det lagas nog bäst i andras sällskap.
Andra dagen sov jag. Sov sov sov. Åkte och handlade mat. Gjorde lasagne. Träffade psykologen.
Åh, min psykolog! Jag gillar henne. Jag störtgråter (jäkla tårkanaler att vara överfyllda hela tiden!) varenda gång vi ses, men känner mig så mycket lättare när jag går därifrån.
Den här gången blev det bara en stilla gråt, en sån där insiktens gråt, lättnandets gråt som bara känns BRA på alla plan, egentligen bara tårar som rinner utan tillhörande gråt.
Mina frågor till henne var: Vad är okej att göra när man är sjukskriven? och Hur ska jag göra för att komma igång att må bra?
Jag är ju inte dum i huvet och har läst en del psykologi och pedagogik och metodik och allt sånt, så jag hade en lista med saker jag tror behöver förändras för att jag ska börja må bra igen och så småningom fungera bra både hemma och på jobbet. Men när man känner sig handlingsförlamad är det svårt att börja.
Det hjälpte hon mig med. (Så klart. Del av hennes jobb. Jag vet.)
Sömn och motion. Där ska jag börja.
Det är ganska logiskt att jag inte orkar när jag inte sover mer än fem timmar per natt. Logiskt. Börja där så kommer energin. Så nu har jag väckarklocka inte bara på morgonen, utan även på kvällen. Som värsta Skalman. En signal för att väcka mig ut vakendvalan så att jag kommer i säng. Jag har lite andra tricks också för att verkligen somna bra, men det är pluttdetaljer. Läsa en god bok, är en sådan detalj.
Att ta bilen när jag lämnar barnen på skolan 600 METER hemifrån är faktiskt höjden av lathet. JAG VET! Det får jag ta och sluta med. NU.
V A R D A G S M O T I O N är en fiffig sak.
Att få en promenad i kroppen redan på morgonen borde hjälpa mig igång. Så nu går vi. I fallande snö eller vaknande sol. Det är rätt mysigt. Och skönt att ha rosor på kinderna. Börja simma igen, kanske testa yoga - sånt jag ska ta itu med dessa veckor. Kvällspromenad - både för motion och bättre sömn - är också ordinerat. Har jag då trevligt sällskap på vägen så får jag dessutom in mitt tredje uppdrag från psykologen.
Att MÅ BRA. Alltså att göra saker jag mår bra av. Jag är liksom inte van vid att vara sjukskriven och vet inte vad jag FÅR göra, så jag frågade om jag får åka in till Stockholm och gå i affärer en hel dag om jag vill, nu när jag är sjukskriven, eller om jag får gå på museum eller sitta på café med någon dagledig vän. Får jag det? Eller gå på bio eller gå ut och äta middag på nån trevlig restaurang en kväll? Och psykologen svarade med eftertryck: "JAAA! Du inte bara får göra det, utan du SKA göra det! Du ska göra sånt som DU mår bra av! Nu ska du tänka på dig själv och din familj. BARA det."
Jag är ju inte sjukskriven på grund av diskbråck, jag är sjukskriven på grund av själsbråck. Och det lagas nog bäst i andras sällskap.
måndag 22 februari 2016
Orka vara jag
Okej, så här är det: Jag är sjukskriven. Inte för att jag inte orkar jobba, utan för att det är det enda jag orkar.
Jag har varit en bra lärare hela läsåret. Lite sen med rättningen kanske. Lite trista (och ibland något oplanerade) lektioner kanske. Lite mindre tålamod än vanligt kanske. Lite färre skratt emellanåt kanske. Men jag har gjort mitt jobb och jag har gjort det bra, för när jag är som jag brukar är jag bättre än bra. Det har årets elever inte fått se.
Jag har kämpat och stretat emot, varit en duktig flicka som löser den uppgift hon blivit ålagd. Sagt att det är lite jobbigt, men det funkar. Börjat att skratta mer på jobbet igen. Kommit igång, varvat upp på väg mot mitt vanliga lärarjag. Allt är lugnt.
På ytan.
På jobbet.
All energi har lagts på jobbet, på ytan. Hemma har jag inte orkat. Jag har nog gjort det jag ska hemma också. Barnen har varit hela, rena, mätta och i tid hela läsåret. De har fått kramar varje dag och godnattsaga varje kväll. Diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare har jobbat. På ytan fungerar det bra hemma också. Vi är ju två, tack och lov! (Tack och lov!) Men jag har inte riktigt varit med. Jag har fallit för minsta lilla och bara känt mig blä.
Nu är jag redo att ändra på det.
Läkaren pressade mig att SJÄLV säga att jag behöver vara heltidssjukskriven ett tag. Det var skitjobbigt att säga det högt. Jag ville så gärna att HAN skulle säga det istället. Att han skulle vara LÄKAREN som gav mig ett recept på välmående. Att HAN pekade med hela handen och sa "Du ska vara sjukskriven nu, Jennie!". Istället blev det JAG som fick säga de orden. Och jag tyckte att han var världens sämsta läkare!
I ungefär tre minuter.
Tills jag fattade varför det var viktigt att det var mina ord. För efteråt frågade han mig (den efter-gråten-hulkande mig) om det kändes lättare nu, nu när det var sagt. Det gjorde det! Påtagligt lättare att andas. Då förklarade han för mig varför det var viktigt att jag sa det själv - det var en början till sjukdomsinsikt. Om jag själv inte kan lära känna mina gränser så kommer jag trilla dit igen. Ingen annan kommer att hålla koll på mitt mående på samma sätt. JAG måste kunna säga ifrån i tid själv nästa gång. SÅ KLART. Så klokt. Tack.
Det är bara jag som kan orka vara JAG.
Jag har varit en bra lärare hela läsåret. Lite sen med rättningen kanske. Lite trista (och ibland något oplanerade) lektioner kanske. Lite mindre tålamod än vanligt kanske. Lite färre skratt emellanåt kanske. Men jag har gjort mitt jobb och jag har gjort det bra, för när jag är som jag brukar är jag bättre än bra. Det har årets elever inte fått se.
Jag har kämpat och stretat emot, varit en duktig flicka som löser den uppgift hon blivit ålagd. Sagt att det är lite jobbigt, men det funkar. Börjat att skratta mer på jobbet igen. Kommit igång, varvat upp på väg mot mitt vanliga lärarjag. Allt är lugnt.
På ytan.
På jobbet.
All energi har lagts på jobbet, på ytan. Hemma har jag inte orkat. Jag har nog gjort det jag ska hemma också. Barnen har varit hela, rena, mätta och i tid hela läsåret. De har fått kramar varje dag och godnattsaga varje kväll. Diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare har jobbat. På ytan fungerar det bra hemma också. Vi är ju två, tack och lov! (Tack och lov!) Men jag har inte riktigt varit med. Jag har fallit för minsta lilla och bara känt mig blä.
Nu är jag redo att ändra på det.
Läkaren pressade mig att SJÄLV säga att jag behöver vara heltidssjukskriven ett tag. Det var skitjobbigt att säga det högt. Jag ville så gärna att HAN skulle säga det istället. Att han skulle vara LÄKAREN som gav mig ett recept på välmående. Att HAN pekade med hela handen och sa "Du ska vara sjukskriven nu, Jennie!". Istället blev det JAG som fick säga de orden. Och jag tyckte att han var världens sämsta läkare!
I ungefär tre minuter.
Tills jag fattade varför det var viktigt att det var mina ord. För efteråt frågade han mig (den efter-gråten-hulkande mig) om det kändes lättare nu, nu när det var sagt. Det gjorde det! Påtagligt lättare att andas. Då förklarade han för mig varför det var viktigt att jag sa det själv - det var en början till sjukdomsinsikt. Om jag själv inte kan lära känna mina gränser så kommer jag trilla dit igen. Ingen annan kommer att hålla koll på mitt mående på samma sätt. JAG måste kunna säga ifrån i tid själv nästa gång. SÅ KLART. Så klokt. Tack.
Det är bara jag som kan orka vara JAG.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)