En sån morgon

Sover i Hugos säng. Victor kryper ner bredvid mig med kalla kalla fötter. Han börjar prata. Om allt och inget. Hundra saker på en gång. Och jag lyssnar inte, utan fyller på med ett "ja" och ett "uhum" då och då. Fortsätter slumra. Vaknar till när han frågar "Men mamma, när är det egentligen morgon?" Jaha, han vill gå upp. Hinner tänka att han faktiskt kan gå upp själv - det brukar han ju kunna. Väljer ändå att närsynt lyfta upp klockan och titta.

07:12.

07:12!!!!! Shit! Vi har försovit oss! In till min säng för att väcka Hugo, som är supertrött och seg! Och sur! På med kläder, fram med kläder till barnen! Rusa in i köket för att fixa frukost! Äta äta äta! Borsta tänder! Ta bil istället för cykel så vi hinner! Kom igen nu!!! Snabbt iväg!

Men...vad hände nu...? Klockan är ju...men...

Kramas med Hugo. Länge. Hjälper Victor vränga jackan åt rätt håll i kapprummet. Säger "god morgon" till barnens klasskompisar. Kramas med Victor. Länge. Säger "hej då" i vanlig tid. Klockan hinner precis slå 08:00 när jag sätter mig i bilen igen.

En sån tur att Victor vaknade.
En sån tur att vi bor nära skolan.
En sån tur att vi har tydliga morgonrutiner.
En sån tur att jag inte har lektion 08:15 idag.

Försoven men inte försenad.