Imorgon blir det äpple till mellis istället

Vi har haft ett sånt där megabråk idag. Ett sånt som man får ont i både huvud, mage och hals av efteråt. Ett sånt som aldrig verkar ta slut. Ett sånt där man efter fem minuter egentligen inte har en aning om vad det är man faktiskt bråkar om. Till en början var jag lugn som en filbunke (bara väldigt tydlig och bestämd) och Hugo var alldeles vansinnigt arg och gapade och skrek och hade sig. Till sist blev jag också fyra år och var arg på precis samma sätt som han. Det avslutades med att jag (på klassiskt småbarnsmanér) smällde igen sovrumsdörren bakom mig och satte mig på sängkanten och försökte lugna ner mig själv, och efter en stund kramades vi och sa förlåt till varandra båda två. Men varför tappar man huvudet så där? Varför vill man som vuxen alltid vinna meningslösa "prestige"-fajter? För nån jäkla princip? Och precis hur moget är det att vid 34-års ålder fortfarande bråka på samma sätt som man gjorde med mamma när man var liten? Vad var det då för nåt viktigt vi bråkade om? Jo, fyra vindruvor i en skål. Fyra vindruvor i en skål och huruvida någon av de där vindruvorna egentligen hade legat i lillebrors skål. Fyra vindruvor, varav storebror vägrade dela med sig en till en bedjande lillebror. Fyra jäkla vindruvor i en skål. Löjligare än så kan det ju inte bli.