Uppgiven, del 2

Jag fick rätt. Och är fortfarande uppgiven. Den chef jag hemskt gärna ville ha kvar, kommer inte att finnas på skolan till hösten. Jag har tackat ja till ett utökat ansvar inom programmet till hösten och nu inser jag att jag gjorde det, med en naiv tro på att chefen skulle finnas där som stöd och kunskapsbank. Nu blir det inte så. Och jag får en orolig grop i magen. Och undrar hur i helvete jag ska fixa detta. Vem ska jag vända mig till med allt det där som jag vet, VET, vet att just den chefen är den enda i nuvarande organisation som kan svara på. Allt som rör allt vi gör och har gjort inom programmet. Vem ska vara den pelaren nu? Ont i magen. Och faktiskt innerligt ledsen. Samtidigt - på ett annat plan - accepterar jag den rektorstillsättning som nu är gjord och kommer att söka lösningar i den organisation som drar igång till hösten. Självklart är det så. Jag kommer att följa de beslut som fattas. Kan jag inte det måste jag byta arbetsplats. Så enkelt är det. Men, som sagt, jag kommer förstås ge de rektorer som är kvar till hösten möjligheter att överbevisa mig och mina farhågor. Men det är då. Jag behöver bara vara ledsen en stund först.