lördag 27 februari 2016

Korrekturbakning

För att få en anledning att börja vilja baka igen anmälde jag mitt intresse för att korrekturbaka ett par recept till Therésia Franklins kommande serie bakböcker. Jo, det ska nämligen bli en serie med tre böcker, en om småkakor, en om mjuka kakor och en om godis. Kul! Therésia driver också bloggen Söta saker där jag brukade vara med och baka Månadens sötsak för evigheter sedan.

Förra veckan fick jag ett mejl med två recept och nu är de testade båda två.


Blondies med vit choklad och valnötter - rejält söta, men riktigt goda. 



Flygande tefat med choklad och jordnötter - en ny favorit!! SÅ goda!


Det ska bli roligt att se om dessa båda bakverk överlever korrekturbakning och bokredigering och om de finns med i de färdiga böckerna så småningom. Åtminstone de flygande tefaten har redan en given plats i mina kakburkar oavsett. 

Och visst var det härligt att bli kletig om fingrarna igen och slicka av visparna och provsmaka något alldeles nytt. På gång på gång så smått. :) 

onsdag 24 februari 2016

Läsa skriva baka skratta

Fyra sysselsättningar jag mår bra av. Som jag utan att tänka på det nästan slutat med (åtminstone tre). Som jag så smått börjar komma igång med igen.

Läsa. Dessa dagar hemma har jag läst om två favoritböcker på engelska, börjat på en tredje omläsning och dessutom börjat på en nyfådd bok. Slukar dem. Bara för att jag vill, så som jag velat hela mitt liv. Inte för att jag måste för jobbets räkning. Läsningen är avkoppling och påfyllning av fantasi. Fantasi behöver vi för att drömma. Drömma behöver vi för att se en framtid. Den finns där. 

Skriva. Ja, det är väl alldeles uppenbart. De senaste åren har skrivandet minskat mer och mer och på sistone nästan stått helt still. Orden har varit kvar i huvudet allihop och det har som blivit knôkfullt där. I över tio års tid (från yngre tonåren) skrev jag dagbok varje dag. Varje dag. Det var en kanal för alla funderingar och tankar som virvlade runt och annars skulle ha tagit all tid. När jag slutade hittade jag andra sätt att skriva. Skrev sporadiskt under graviditeter och föräldraledigheter. Startade en blogg. Så lite som jag skrivit det senaste halvåret; så lite har jag aldrig skrivit i hela mitt liv. Och nu sitter orden som en slempropp i själen och vill ut. Jag har så många oskrivna berättelser som nog inte blir skrivna nu heller, men de smyger ut tillsammans med orden jag skriver nu. Förlösande. Det blir som att köra ett rengöringsprogram för diskmaskinen - all skit försvinner. :) Att sluta skriva får jag sluta upp med!

Baka. Lust. Glädje. Fokus. Tidigare har bakning fungerat som en ventil. När livet varit trist och jobbigt har det alltid funkat att baka en kladdkaka på ett kick så har allt blivit lite bättre. När lusten att baka försvinner, försvinner också min naturliga meditation, för det är vad bakning har varit för mig. En stunds fokus och återhämtning som ger glädje för fler än bara mig. Det känns jobbigt att inse att jag faktiskt har slutat baka. Det lilla jag har bakat har varit av någon slags jäkla plikt, en förväntan jag lagt på mig själv - här ska bjudas på hembakt! Det är tråkigt när ens nöjen blir till måsten. Då stänger jag av helt istället. MEN inte längre! Jag överraskade med drömtårta häromveckan - för att det är Jonas favorit. Bakade blondies häromdagen och har ingredienser väntandes på köksbänken nu. 

Skratta. Detta livgivande bubblande smittande. Det har jag inte slutat helt med. Hade jag gjort det så hade jag nog legat i fosterställning konstant vid det här laget och där är jag absolut inte. Det är skrattet som har hållit mig igång. Mina barn. Alltså de är så roliga så jag skrattar högt åt dem varje dag. De har sådan humor och vet precis hur man ska larva sig på bästa sätt. Victors kommentarer på allt, Hugos underfundiga ironi. Victor ÄLSKAR att se på roliga klipp och häromdagen skrattade vi så vi tjöt båda två. Min man. Alltså hans humor är fullständigt knäpp. På vår första "date" berättade han en snuskig historia. Han har berättat att han ångrade sig i samma stund som han började berätta den, men för mig var det helt rätt! Precis såna historier som jag hört berättats under hela min uppväxt, som fick mig att känna mig helt tillfreds med honom. Det gör jag fortfarande. Och han kan fortfarande få mig att skratta. Från hjärtat. Från tårna. Mina vänner och kollegor. Alltså det är så lätt att skratta tillsammans med dem och jag har sådan tur att de finns. Skrattet var nog lite avmattat i höstas, men det har vänt tillbaka först och är väl ett tecken på den där viljan jag skrivit om tidigare. Viljan till förändring. Viljan att må bra. 

Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta.
Läsa skriva baka skratta. 
Skratta. 

tisdag 23 februari 2016

Hur mår jag bra igen?

Första sjukskrivningsdagen gick jag omkring här hemma som en osalig ande och kunde inte ta mig för någonting alls. Vad ska jag göra? Vad får jag göra? Vad gör mina elever nu? Undrar de vad jag är för sjuk? Vem berättar för dem? Berättar nån för dem? Varför bryr jag mig om dem just nu? och så tar vi det hela ett varv till.

Andra dagen sov jag. Sov sov sov. Åkte och handlade mat. Gjorde lasagne. Träffade psykologen.

Åh, min psykolog! Jag gillar henne. Jag störtgråter (jäkla tårkanaler att vara överfyllda hela tiden!) varenda gång vi ses, men känner mig så mycket lättare när jag går därifrån.

Den här gången blev det bara en stilla gråt, en sån där insiktens gråt, lättnandets gråt som bara känns BRA på alla plan, egentligen bara tårar som rinner utan tillhörande gråt.

Mina frågor till henne var: Vad är okej att göra när man är sjukskriven? och Hur ska jag göra för att komma igång att må bra?

Jag är ju inte dum i huvet och har läst en del psykologi och pedagogik och metodik och allt sånt, så jag hade en lista med saker jag tror behöver förändras för att jag ska börja må bra igen och så småningom fungera bra både hemma och på jobbet. Men när man känner sig handlingsförlamad är det svårt att börja.

Det hjälpte hon mig med. (Så klart. Del av hennes jobb. Jag vet.)

Sömn och motion. Där ska jag börja.

Det är ganska logiskt att jag inte orkar när jag inte sover mer än fem timmar per natt. Logiskt. Börja där så kommer energin. Så nu har jag väckarklocka inte bara på morgonen, utan även på kvällen. Som värsta Skalman. En signal för att väcka mig ut vakendvalan så att jag kommer i säng. Jag har lite andra tricks också för att verkligen somna bra, men det är pluttdetaljer. Läsa en god bok, är en sådan detalj.

Att ta bilen när jag lämnar barnen på skolan 600 METER hemifrån är faktiskt höjden av lathet. JAG VET! Det får jag ta och sluta med. NU.

V A R D A G S M O T I O N  är en fiffig sak.

Att få en promenad i kroppen redan på morgonen borde hjälpa mig igång. Så nu går vi. I fallande snö eller vaknande sol. Det är rätt mysigt. Och skönt att ha rosor på kinderna. Börja simma igen, kanske testa yoga - sånt jag ska ta itu med dessa veckor. Kvällspromenad - både för motion och bättre sömn - är också ordinerat. Har jag då trevligt sällskap på vägen så får jag dessutom in mitt tredje uppdrag från psykologen.

Att MÅ BRA. Alltså att göra saker jag mår bra av. Jag är liksom inte van vid att vara sjukskriven och vet inte vad jag FÅR göra, så jag frågade om jag får åka in till Stockholm och gå i affärer en hel dag om jag vill, nu när jag är sjukskriven, eller om jag får gå på museum eller sitta på café med någon dagledig vän. Får jag det? Eller gå på bio eller gå ut och äta middag på nån trevlig restaurang en kväll? Och psykologen svarade med eftertryck: "JAAA! Du inte bara får göra det, utan du SKA göra det! Du ska göra sånt som DU mår bra av! Nu ska du tänka på dig själv och din familj. BARA det."

Jag är ju inte sjukskriven på grund av diskbråck, jag är sjukskriven på grund av själsbråck. Och det lagas nog bäst i andras sällskap.

måndag 22 februari 2016

Orka vara jag

Okej, så här är det: Jag är sjukskriven. Inte för att jag inte orkar jobba, utan för att det är det enda jag orkar.

Jag har varit en bra lärare hela läsåret. Lite sen med rättningen kanske. Lite trista (och ibland något oplanerade) lektioner kanske. Lite mindre tålamod än vanligt kanske. Lite färre skratt emellanåt kanske. Men jag har gjort mitt jobb och jag har gjort det bra, för när jag är som jag brukar är jag bättre än bra. Det har årets elever inte fått se.

Jag har kämpat och stretat emot, varit en duktig flicka som löser den uppgift hon blivit ålagd. Sagt att det är lite jobbigt, men det funkar. Börjat att skratta mer på jobbet igen. Kommit igång, varvat upp på väg mot mitt vanliga lärarjag. Allt är lugnt.

På ytan.

På jobbet.

All energi har lagts på jobbet, på ytan. Hemma har jag inte orkat. Jag har nog gjort det jag ska hemma också. Barnen har varit hela, rena, mätta och i tid hela läsåret. De har fått kramar varje dag och godnattsaga varje kväll. Diskmaskin, tvättmaskin och dammsugare har jobbat. På ytan fungerar det bra hemma också. Vi är ju två, tack och lov! (Tack och lov!) Men jag har inte riktigt varit med. Jag har fallit för minsta lilla och bara känt mig blä.

Nu är jag redo att ändra på det.

Läkaren pressade mig att SJÄLV säga att jag behöver vara heltidssjukskriven ett tag. Det var skitjobbigt att säga det högt. Jag ville så gärna att HAN skulle säga det istället. Att han skulle vara LÄKAREN som gav mig ett recept på välmående. Att HAN pekade med hela handen och sa "Du ska vara sjukskriven nu, Jennie!". Istället blev det JAG som fick säga de orden. Och jag tyckte att han var världens sämsta läkare!

I ungefär tre minuter.

Tills jag fattade varför det var viktigt att det var mina ord. För efteråt frågade han mig (den efter-gråten-hulkande mig) om det kändes lättare nu, nu när det var sagt. Det gjorde det! Påtagligt lättare att andas. Då förklarade han för mig varför det var viktigt att jag sa det själv - det var en början till sjukdomsinsikt. Om jag själv inte kan lära känna mina gränser så kommer jag trilla dit igen. Ingen annan kommer att hålla koll på mitt mående på samma sätt. JAG måste kunna säga ifrån i tid själv nästa gång. SÅ KLART. Så klokt. Tack.

Det är bara jag som kan orka vara JAG.