Att gå på teater är en ynnest. Att få dela en timma, ett par, med någon som gräver från djupet av sig själv för att gestalta någon, något, och få oss att se en glimt av världen ur andra ögon än våra egna. Det är en ynnest.
Att fullständigt respektlöst skrika ut: Äh, sluta! Lägg av! Fan, jävla bög! Va äckligt! Stick nu! Jag går nu! Får jag dra? Vi drar! Sluta nångång! Hora! under en hel föreställning saknar motstycke. Att bli så till den grad provocerad av något man ser, så att man inte klarar av att hålla det inom sig, saknar motstycke.
Jag blev så rosenrasande arg. Och respektlösheten spreds gentemot mig, min kollega, kompisarna, andra besökare och förstås skådespelaren på scen, som så naket och helt väckte oss.
Varför tog jag inte ut eleven? Just på grund av reaktionen behövde eleven verkligen se. Lyssna. Jag ber om ursäkt (bad faktiskt om ursäkt) att min elev förstörde upplevelsen för så många. Även om det inte är min ursäkt att ge.
Vad var det som var så provocerande?
Att en berättelse om en flickas daning, hennes väg till "flicka", hennes minnesbilder av vad som gjort henne till den hon var, hennes fantasier, hennes möten med män, hennes saknad efter en mamma... att denna berättelse gestaltades av en man. En man på tå, en man med smink, en man i vacker gul aftonklänning. Sugarstar Sockerstjärna.
I antikens Grekland fick inte kvinnor spela teater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar