Om de bara kunde förstå...

...att livet inte alltid kommer att vara en känslomässig bergochdalbana, där man inte har en aning om hur man ska tycka eller vad man ska göra.

Jag önskar att jag hade tid att verkligen PRATA med mina elever. Att SE och HÖRA dem på riktigt. Att inte acceptera det första "nej, det är ingenting"-et eller "allt är bra"-et. Mellan alla lektioner och möten och administrativa uppgifter känns det som om jag bara hinner snegla på dem. Säger du inte att något är fel, så är det inget fel. Visar du inte att något är fel, så är det inget fel. Åh, det är ju under de tysta ytorna eller de glättiga ytorna som det mesta gömmer sig. Jag vet ju det!

Jag är mentor åt ganska många elever i år och känner att tiden fattas mig. Jag undrar om eleverna förstår det? Undrar om de känner att jag vill mer än vad som blir.

Jag önskar att jag någon gång kunde få varenda en av dem att bara skriva ett hundra procent ärligt brev till mig, till sig själva, där de säger "Här är jag! Sån här är jag! Och det här skulle jag vilja ha av vuxenvärlden."

Jag är din mentor och ska på mitt bästa sätt försöka guida dig genom din gymnasietid. Hur vill du att jag ska göra det? Vad behöver du mig till?

Om de bara kunde förstå att jag är på deras sida. Jovisst, jag är lärare i svenska och historia, jag bedömer deras förmågor, kräver saker av dem och skäller på dem ibland. Men jag är ju inte där för min egen skull - jag är ju där för dem! Det smärtar mig att se dem gå igenom all skit som "hör tonåren till" (vad f..n det nu måste vara så för). Det smärtar mig när jag förstår att de tror att vårt intresse bara är ytligt.

"Du bryr dig bara för att du måste, för att du får betalt för det."

Nej. Så är det inte.

Jag har skrivit det förut, men jag önskar att någonstans vara en närvarande vuxen människa. Någon de kanske kan känna förtroende för, någon de kan studsa emot när de är som mest taggiga i livet och landa någorlunda mjukt hos. Jag kanske inte fattar allt, men det finns många bottnar i mig, precis som i alla andra.

Men jag vill inte vara din polare. Vi kan skratta ihop, du kan anförtro dig till mig, jag kan dela med mig av mina erfarenheter, men jag är fortfarande en vuxen. Och jag är fortfarande din lärare. Blir det för privat, för stort, för allvarligt slussar jag dig vidare.

Jag är så tacksam över att jobba på en skola där vi har både kurator och skolsköterska på plats varje dag i veckan. De gör ett otroligt jobb! Vi har ett bra ungdomsteam i kommunen också, när vi väl har fått ungdomarna att ta emot den hjälpen.

Om de bara kunde förstå hur värdefulla de är. Varenda en. Att de är viktiga. Att de betyder något.

...och att det inte bara är en massa betydelselösa kombinationer av bokstäver och ljud i tjusiga tomma fraser, utan att det faktiskt ÄR så.

Jag skulle vilja krama om dem allihop och säga att allt kommer att ordna sig. Om de bara kunde tro det...