Cirkus

Igår fick jag följa med Hugo på cirkus.

Cirkusen var ganska bra och artisterna var duktiga på det de gjorde. Hundarna var snabba, katterna var söta, hästarna var ståtliga, kamelerna var stora och ankorna roliga. Tjejen som gick på lina var skicklig, men huvva vilket hemskt löshår hon hade... Dammråtta.

En annan tjej som imponerade var "ormmänniska" och vred in och ut på sig själv. Jag tror att hon har varit med i Talang nåt år. Hon stod på händer, la nacken mot ryggen, böjde ner fötterna mot ansiktet, höll en pilbåge i ena foten och spände bågen med den andra och sköt iväg och träffade tavlan. Helt galet! Allra bäst var förstås clownerna. Hugo, som satt precis bredvid manégen, fick en ballong av (den mycket vackra) tjejclownen Lulu. Hon kunde väl inte undvika denne charmör och blivande kollega:

Less!

Nu är jag less på dagis! (Ja, jag vet att det heter förskola, men det här plejset är i allra högsta grad ett dagis.) Hugos bästa fröken är långtidssjuk och får inget stöd av sina avdelningskollegor när hon då och då orkar jobba. Vilket förstås innebär att hon inte orkar arbeta särskilt länge. En av fröknarna berättade för mig att hon hade haft ett lönesamtal som "minsann inte var så roligt". Ska jag verkligen veta det? (Det är bara en i raden av saker-olämpliga-att-berätta-för-en-förälder som jag har fått veta. Vet inte om hon tror att vi är polare eftersom jag också jobbar inom skolan...) Men jag skiter faktiskt högaktligen i hennes lönesamtal, för jag förstår varför det inte var så roligt. Gör ditt jobb, så blir lönesamtalen roligare. (Samma fröken har jag (m.fl.) haft samtal med rektorn om. Ville hon ge mig dåligt samvete för det, så misslyckades hon.) En annan av fröknarna förklarade för mig att när fröken nr 1 (som är förskollärare) är borta så kan de andra två i princip inte göra sitt jobb... Hon sa det inte rakt ut men det var innebörden. Visst blir det jobbigt när en ordinarie personal är borta, men det har hela tiden varit tre personal på avdelningen ändå. De har båda jobbat inom förskolan i 10-15 år. Måste de ha en förskollärare för att kunna ha pedagogisk verksamhet med barnen? Löjligt! Fegt! I morse när jag lämnade Hugo tog en "långtidsvikarie" emot. Han var ledsen och hängde fast vid mitt ben, så att jag till slut fick dra loss honom. Istället för att ta upp honom i famnen, satte sig fröken vikarie på huk bredvid och frågade honom varför han var så ledsen. DHUH!?! Sedan när jag skulle vinka i fönstret stod han där själv och grät medan fröken vikarie stod bakom. (Får man kalla en vikariefröken för pucko, eller är det bara jag som har missat någon mycket viktig frigörelsefas som snart 4-åriga ledsna pojkar måste lära sig att hantera på förskolan?) KRAMA MIN SON NÄR HAN ÄR LEDSEN!!! KRAMAS FÖR FAN! Det kan man väl ändå säga att jag betalar för, eller? Finns det nåt tillägg som man kan beställa, så att ledsenkramningar ingår? Om det inte vore för att jag skriver uppsats och behöver skriva på all den tid som Victor dagsover, så skulle Hugo ha sommarlov från och med imorgon. Ny förskola på gång till hösten. Förmodligen. Förhoppningsvis. Troligtvis. Nu ska jag och Victor alldeles strax gå och hämta storebror. OCH SEDAN SKA VI KRAMAS! Hela eftermiddagen. Och äta smarrig mango. Och glass. Å sulle Hugo be om'et så sulle han just ida sääkert få äta e hel choklakaka å tjuge bullar mä, så dä så! (Bara så ni vet hur jag låter just nu.)

Ringar på vattnet

Vad jobbigt det är att få något nytt till hemmet! Det är oftast inte bara att ställa in det nya, utan man måste kasta ut nåt annat och flytta runt och ändra och ställa undan och passa på att våttorka golvet när man ändå har ute alla möbler och arrangera om i förrådsutrymmet för att få plats och... Blä! Det drar ju med sig så himla mycket annat. Skulle kanske skitit i att ta emot svärföräldrarnas gamla TV-bänk då...?... ...och skulle kanske ha övertalat maken att kasta allt gammalt skräp (teckningar, skolböcker, pottekuler, hockeybilder, pussel, böcker, spel)... ...och skulle kanske tackat nej till den där byrån till Hugos rum (den hade dessutom fel färg)... ...och struntat i den där munksoffan... ...för att inte tala om fotogenlamporna? Men nu är det ju så här, va, att vår gamla TV-bänk var alldeles för liten och för låg (=fingeravtryck på hela TV:n) och den (för oss) nya är helt perfekt och rymmer hur mycket som helst... ...och Hugo och Victor har fått en massa (för dem) nya spel, pussel och böcker... ...och jag skulle aaaldrig kunna kastat så mycket av mina gamla barndomsgrejer som maken gjorde igår... ...och den (för Hugo) nya byrån passade som hand i handske i hans rum och han fyllde den glatt med sina kläder... ...och munksoffan kommer bli så vacker i vår (så småningom) nya hall... ...tillsammans med de härliga fotogenlamporna. Och va mycket av vårt eget gamla skräp vi har fått kastat idag och va rent det är på golven i Hugos rum och vardagsrummet. Tack, käre svärmefar och svärmemor! Ni får gärna komma hit och grilla med oss en varm kväll på den (för er) gamla grillen...Puss, puss! :)

Klättringsolycka

Igår när jag hämtade Hugo på dagis fick jag höra att han hade ramlat ner från klätterställningen. Han hade slagit i huvudet och svanskotan, men allt verkade ha gått bra, sa personalen. På vägen hem blev Hugo lite kinkig, som han alltid blir om jag inte har med mig frukt att knapra på. När jag frågade vad det var som värst svarade han, med världens ynkligaste röst: - Jag har nog fått hjärnskap. Jag visste inte hur jag skulle reagera inför detta ord. Skap i hjärnan, hjärnan har skapat något - det låter ju fantastiskt bra! Det pågår något därinne. Tjoho, liksom. Men det förstås, det var ju inte alls det han menade. Med tanke på vad han egentligen menade kan jag med glädje säga att nej, det skapades inget i hjärnan igår, inget hjärnskap alls. Det var bara lite mellissug i magen och springtrötta i benen. Det har inte varit nåt hjärnskap idag heller. Inte hos mig i alla fall... (varken i min eller Hugos tolkning av ordet).

Glömde visst...

Karin! Jag skickar vidare en award till Karin -ketchupmamma också. Hon skriver så roligt! Ofta skrattar jag högt för mig själv (på engelska förstås) när jag läser hennes inlägg. Och emellanåt är hon så klok så jag får gåshud. "Snyggare kan ingen vara" skrivet 30 april är både klokt och tokroligt - typiskt Karin.

Prisad

Jag har fått en award! Lilla jag!
Härliga Sofia gav den till mig. Det är hennes fel att du läser detta...utan hennes "När ska du börja din blogg Born in a grass cottage då?" så hade denna blogg inte existerat.

Ja, just det, namnet kom från henne... Jag har fått ett annat namn från henne också - Victor. Hon kommer med så himla bra idéer, den där Sofia, eller hur?! :)

Jag ska visst skicka vidare till sju bloggare och berätta sju saker om mig själv...

1. Jag följer inte så många bloggar, så jag får inte ihop sju välförtjänta...men jag skickar awarden tillbaka till Sofia, för hon skriver så klokt om så mycket. Jag ger den vidare till min goa kusin Pernilla , som har en sån enorm virkfantasi och som jag haft så mycket roligt med... ;) Till sist får Rebecca den också. Hon inspirerar mig till att komma igång med förändringen av vårt hus och hon delar med sig av så mycket gott. Tack ni härliga!

2. Jag kan slösa bort hur mycket tid som helst på Snood, Bejewled och Mahjong om jag väl börjar. SÅÅ menlöst!

3. Lakrits är inte gott. Har aldrig varit, kommer aldrig att bli.

4. Om jag vore morgonpigg skulle jag driva ett konditori. Nu är jag ju inte det.

5. Batteriet i min väckarklocka tog slut förrförra veckan. Jag har inte brytt mig om att sätta i något nytt. Om det beror på att Victor ändå alltid vaknar långt före sju eller om det beror på att jag faktiskt är föräldraledig och inte har så många tider att passa - det vet jag inte.

6. Jag pratar för mig själv. Har jag alltid gjort. När jag var liten lät det väl som om det var mina dockor som pratade, men nu behöver jag inga dockor. Dessutom pratar jag ofta på engelska när jag pratar för mig själv. Det började jag med på gymnasiet, när Jessica T och jag fick för oss att förbättra vår engelska genom att alltid prata engelska med varandra. Alla andra tyckte nog att vi var knäppa. De hade förmodligen rätt...Det har de förmodligen fortfarande...

7. Jag drömmer om ett magnoliaträd - en stor praktmagnolia. Exakt en sådan som Mia fick i lördags. Vill också ha!! (Och tänk att de som köpte mormor och morfars hus helt sonika sågade ner en ljuvlig praktmagnolia!! Galna människor!! Det är obligatoriskt att tycka om sådana träd. Punkt.)

Har du visslat för en polis?

Det har Hugo.

 Igår var vi på 40-årskalas i Nyköping. (Åh, så trevligt! Fattar bara inte siffrorna där... 40? Goa vän!) På vägen hem var det fartkontroll. Pappa fick prata med polisen...

Typiskt, skit också! tänkte nog pappa.

Jippi! tänkte Hugo. Han viskade till mig att han ville vissla för polisen och när körkortet var kollat, alkotestet avklarat och boten överlämnad frågade jag polisen om han kunde tänka sig att gå runt till andra sidan bilen, för det fanns en liten kille som ville prata med honom. Polisen, som hette Markus, kom runt och vi vevade ner rutan.

-Hej!
-Hej! Jag har aldrig sett en riktig polis förut.
-Nähä.
-Jag kan vissla!
-Jaha, får jag höra, då?
Hugo, som lärde sig vissla i förra veckan, visslade stolt.
-Bra! Men är det inte lite sent för dig att vara uppe? Är inte du trött?
-Jo! Hej då!
-Hej då!

 Lite senare...
-Mamma, jag visslade för polisen. Jag hade aldrig sett en riktig polis förut, sa Hugo med ett nöjt leende i hela ansiktet.

Tänk så olika barn och vuxna kan uppleva en fartkontroll... :)