Gångavstånd!

Jippi! Farmor och farfar flyttar hit! De har visserligen bara bott några mil härifrån, men nu blir det gångavstånd. DET är lyx! Vi berättade det för Hugo igår. Vi talade om att vi inte behövde ta bilen till farmor och farfar, att vi kan bomma en fika på vägen hem från dagis, att han kan sova över där bara sådär mitt i veckan om han vill. Hugo lyssnade uppmärksamt och såg ganska glad ut under tiden, men sa ingenting. Efter en stunds funderande kom det: - Tror ni dom tar med sej legot? Efter vår försäkran om detta, accepterade han flytten till fullo. Nu återstår bara att komma på ett sätt att gräva upp Vårbacka med omgivningar (och med mormor och morfar i förstås) och flytta det hit, så är Bullerbyidyllen komplett.

Förklaring till föregående

Alltså - den där historien föddes en kväll för över ett år sedan, men efterfrågas fortfarande då och då. Hugo älskar historier. Hugo älskar kanelbullar. Hugo älskar att vara med och "dega". Och vi har en vän som heter Kjell och är bagerilärare. ...om någon undrade...

Mamma, berätta en historia!

- Men, Hugo, det är ju dags att släcka nu. - Bara en liten! - Jaha, vad ska jag berätta om då? - Bagare Hugo och bagare Kjell! - Okej. Bagare Hugo stod i sitt bageri och bakade kanelbullar. Degen höll på att jäsa och han skulle röra ihop fyllningen. Han gick till skafferiet och tog fram smör och socker och kanel. Men när han skulle hälla i kanelen så var det bara pyttelite kvar. Det skulle inte räcka till några bullar. Vad skulle han göra nu? Det var ju mitt i natten. Inga affärer var öppna och alla andra låg och sov. Då kom han att tänka på sin kompis bagare Kjell. Bagare Hugo ringde till bagare Kjells bageri och visst var han där. "Hej, bagare Kjell, jag undrar om jag skulle kunna få låna lite kanel av dig. Min kanel är slut." Bagare Kjell säger "Visst, jag håller också på att baka bullar, så jag tar med mig min deg och en massa kanel och så kommer jag till dig, så kan vi baka ihop." Efter bara en liten stund knackade det på bagare Hugos dörr och där stod bagare Kjell med sin deg och kanel. Så bakade de bullar tillsammans hela natten. Bagare Hugo bakade kanelbullar och bagare Kjell gjorde vaniljbullar. När de var färdiga delade de på bullarna och så åkte bagare Kjell hem till sitt bageri. Bagare Hugo var glad för nu kunde han sälja sina goda kanelbullar. Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. - Så, dags att sova. - Kan du inte berätta om bagare faster också? - Nej, Hugo, nu ska vi sova! God natt!

Kalajs på g

Min kärlek, Jonas, fyller snart år (om två månader). En sådan där jämn födelsedag som bör firas stort. När jag fyllde samma blev jag väldigt överraskad av denne man och släkten. Jag visste att vi skulle äta någonstans, men inte var och inte med vilka. Vi hamnade på en tjusig restaurang vid vattnet och jag drack det godaste alkoholfria (eftersom jag var hyfsat välgravid) vinet någonsin. Maten var gôrgo och sällskapet det bästa. Detta innebär att frugan ska fixa kalajs denna gång. Situationen är liiite annorlunda nu. Framförallt har vi två pyttemänniskor i huset och vi installerade bergvärme i höstas... Fancy restaurants är inte aktuellt. Maken vet att det ska bli, när det ska bli och att det blir nära vårt hem (för barnläggningens skull). Han är faktiskt också tillfrågad om vad vi ska bjuda på. Med andra ord vet han redan att hans kalas för mig var bättre än vad mitt kalas för honom över huvud taget har potential att bli. Med bättre menas: ingen förberedande dukning, ingen städning, ingen matlagning, trevliga servitörer, fantastisk utsikt och sånt. Men. Jag har ingen tanke att tävla inom ovan nämnda områden. Det jag satsar på är: fantastiskt god, enkel mat, mysig miljö och (framför allt) en imponerande gästlista! Igår hade jag panik, eftersom vi blir för många för att vara hemma, det förmodligen är för kallt för att vara utomhus och alla lämpliga lokaler är bokade. Så jag sände ut ett nödrop till mina vänner och jag fick flera förslag, varav ett nu är bokat. Jippi! Miljoners tack till Rebecca! Nu kommer resten att fixa sig utan kymmer, det vet jag. (Hjärtat! Om du läser detta: försök inte ens att lista ut vilka som kommer eller var vi ska vara. Du blir bara trött då!)

Ve och fasa!

Piratriddaren Hugo har haft en himla lyckad helg, skulle jag gissa. Igår tog han med sig övriga besättningen för att se på ett stort sjörövarskepp. Fasa-skeppet. Att det var murket och trasigt gjorde ingenting. Att det var nästan 400 år gammalt gjorde heller ingenting. Inte ens att det legat på haaavets botten gjorde någonting. Det sista Hugo sa innan han somnade var: "Mamma, jag tycker vi tittar på det där Fasa-skeppet snart igen." Åh, min kulturelle son!!

Livet i barnaögon

"Mamma, när jag var stor, alltså när jag var yngre, då var jag skogshuggare." Hugo, 3,5 år

Tiden går...

...och idag är det ett år sedan Jonas bröt foten. Det är också ett år sedan Hugo bytte till dagisavdelning Kaos och ett år sedan jag kände mig stor, trött och uppgiven. Idag är foten hel, avdelningen är fortfarande kaos och jag känner mig lagom, trött och tämligen tillfreds. Ja, tänk va tiden går...